Aftonbladet – 12 december 1867, sida 2

feber utbröt, och nu efter några dagars för lopp sväfvade Alice i verklig fara. Guillaume lemnade henne icke mera. Trots hans närvaro, trots de omsorger han:slösade på henne, trots den nästan qvinliga ömheten och vaksamheten i hans omvårdnad, var det dock någonting som fattades Alice. Barnet andades icke mera i samma atmosfer som förut. Det hade försiggått förändringar i dess lif, hvilkas orsak det ej kunde fatta och som oroade och plågade henne, utan att hon visste hvaraf det kom sig. Man hade i början sagt henne, att hennes mor var borta på resor; men hvar var hon, och hvarför hade hon rest? Och framför allt, när skulle hon komma tillbaka? 7 Hon hade mångfaldiga finger frågat sin far härom; men de svar hon -erhållit hade cke tillfredsställt hennes unga förstånd. Hon kände att det i denna oupphörligt förlängda frånvaro låg någonting hemlighetsfullt, som man dolde för henne. Dertill kom, att henes fars sorgsenhet äfven började inverka på ienne. Hon hade två eller tre gånger öfveraskat honom med tärfyllda ögon. Asynen uf tårar på en mans ansigte försatte barnet djup förvåning och stundom nästan skräms les det. Sådant synes det snart sagdt som n öfvernaturlig händelse. En dag hade hon ett sin far flytta in i ett rum -alla..möbler ch alla saker, som hade stått till hennes nors. särskilda begenande, och sedan man äst igen dörren till. detta rum, hade det icke idäre blifvit örpnadt Det var som en beafning, — en begrafning af det förflutna. Ylice hade med bäfvande. hjerta frågat en vinna, som hade stannat qvar hos henne, edan hon upphört att vara hennes amma, om iennes mor icke mera skulle komma tillbaka. dvinnan hade helt upprörd slutit henne i ina armar, utan att svara. (Forts)