Aftonbladet – 12 december 1867, sida 2

grenen till ett orangeträd och omslöt en liten bukett af rosor. En liten. papperslapp var medelst en knappnål fästad vid ett af mnäsdukens hörn. Det innehöll endast dessa ord: Jag tog denna fina väfnad, som vinden bortförde på sin vinge... Den hvilade en hel afton vid milt hjerta. Denna morgon ville jag återgifvcer den otrogna, Och se, mitt arma, soma hjerta följde t medi Dylika barnsligheter förefalla helt naturliga för italienarne, hvilkas såväl seder som språk låna sig åt öfverdrifter och åt concetti. Fruntimren tycka icke heller illa om dem, och madame de Brevillan fann markisens poesi förtjusande. Om aftonen bar hon på balen i Casino en bukett af rosor. Det vår då och i trots af den yrsel, som hade bemäktigat sig henne, som hon med lifligare och ihärdigare uppmärksamhet observerade den falska ställning markisen tycktes intaga inom societeten. Då hon frågade honom härom, talade han i dyster ton och dunkla ordalag om att hämd och fiendskap förföljde honom. Christine ansåg sig icke böra gå längre i sina forskningar. Han var ung och vacker och från ett land der hatet och kärleken flyga på vindens vingar. Deras ömsesidiga förhållanden fortsattes hädanefter på en mera förtrolig fot: En morgon, då Christine satt på sin balkong; blef hon varse markisen, som med hastiga nt kom skyndande öfver fältet. -Nästa ögonblick hade han med ett lätt språng hoppat öfver häcken. Grefvinnan gick honom till mötes, något öfverraskad ar häftigheten och elden i dena rörelse, z Jag måste fly, sade han. Jag harnyss duellerat. sHvad säger Di? sBlif inte förskrävkt; jag råkade ut för en