rerr de Sarclay.. Vid den tid då hon gjorde nans bekantskap hade hon aldrig erfarit nåsonting dylikt; det var en. oro, en längtan, ett behof att återse markisen, men på samma gång ett slags bäfvan som förtjusade henne. Fram mot morgonen hörde hon ett lätt buller af steg på den fina sandgången i en alle, som sträckte sig utanför hennes fönster, och nästan i samma ögonblick tyckte hon sig höra att någon gick på en balkong, till hvilken hennes rum ledde ut, och hvarifrån man hade utsigt öfver sjön och bergen. Christine steg upp, med häftigt klappande hjerta, kastade en peignoir öfver sina bara axlar och smög sig sakta fram till fönstret. Allt var åter tyst och stilla, men i det ögonblick, då hon med varsam hand öppnade persiennerna, hördes en sång nedifrån trädfärden öfver hvilken man äfven hade utsigt rån balkongen. Rösten var ung och stark, fyllig och ren, ehuru oöfvad och endast ledd af den musikaliska känsla, som Neapels lazzaroner och Venedigs gondolierer insupa med sitt fäderneslands luft. Det var en Kärlekssång, lånad från en opera, som då var på modet. Christine lutade hufvudet till hälften at genom fönstret, och i morgonrodnadens darrande sken, som redan rosenfärgade de aflägsna bergstopparne, såg hon bakom en orön häck, som gick omkring hennes trädgård, den smärta och gratiösa silhouetten af en ung man, som gick bort öfver en äng. Det var markisen, som aflägsnade sig sjunOR Snart dränkte afståndet de sista virationerna af hans röst, hvilka hade ett smekande uttryck, som trängde in i Ohristines hjerta, Från den rymd, der hon ännu sökte markisens försvinnande gestalt, återkom Christines blick till balkongen, och hon upps Köktb nu en nästuk; bälanstrate på