Aftonbladet – 11 december 1867, sida 2

Hon stannade helt försagd. Han tog hen nes båda händer, tryckte dem häftigt och sade: Ursäkta mig; men det är ännu så ny: ligen. -Längre fram skall jag vara mere stark 1 Alice hade under tiden närmat sig; har fattade lfligt hennes hand och aflägs nade sig. Och det är Porcellaine som kysser henne, Porcellaine som har tårar i ögonen ! sade han för sig sjelf. Är det der fruntimret en vän till mamma ?? sade Alice. Herr de Bråvillan svarade icke, utan lyfte henne upp i sina armar och började at springa med förtviflans hastighet. Samtidigt härmed erhöll herr de Sarclay en morgon ett bref från Christine, som bad honom att genast komma till henne. Man vet att grefve Raoul respekterade vissa förbiadelser. Han lemnade allt och begaf sig till det lilla botellet, der markis Sinigali hade blifvit presenterad för honom. Just som han vände om hörnet till gatan, vid hvilket det låg, märkte han italienaren, som gick ut derifrån. Klockan var ännu icke slagen tio, Aha! gade grefven för sig sjelf. Raoul träffade madame de Bråvillan iett litet afsides liggande rum ; hon var helt blek och såg trött och nedslagen ut, som om hon icke hade sofvit. Hon räckte honom handen med en matt och emäktande min. PIngenting lyckas mig mera, sedan jag ser er så sällan, bnde hon ? 0 Om jag får döma af de möten men gör här i närheten, så ha andra den lyckan att vara mindre sällsynta?, evarade Raoul. Christine rodnade. Återigen misstankar!? sade hon. Gud bevare mig från sådant! Jag har förmågan att inte se hvsd jag ser och inte höra hvad jag hör,,. Men hvad är det pi inskar 27 Madame de B villan hade dragit undan sin hand ; mön nu räckte hon den åter åt Raoul,