Aftonbladet – 11 december 1867, sida 2

nigali, man bugade sig för honom: och anto äfven stundom hans bjudningar, men dertil inskränkte man sig också. Det fanns ingen som kunde vara mera artig och förekommande än han, och ändock iakttog man i det dagliga umgänget med honom en varsamhet och en förbehållsamhet, som föga öfverensstämma med det italienska lynnet och de italienska lefnadsvanorna. Christine kunde naturligtvis icke undgå att bli frapperad af åsynen af denne Antinous, denna lefvande marmor, som man beundrade, men med hvilken man ej knöt några förtroligare band. För öfrigt kände sig madame de Brevillan tilldragen af det tjusande iformen och proportionernas fulländning, alldeles som om hon haft en äkta italienskas blod i sina ådror. Markisen anade den sympatetiska känsla som drog grefvinnan till honom och började snart slå sina krokar omkring henne, Madame de Brevillans hållning var sådan, att han kunde tro, att hon på förhand hade räknat på hans uppmärksamhet. Markisen satte en icke ringa ära i sin kroppsstyrka och sin skicklighet i alla möjliga manliga idrotter, Han red som en räfjägare, skötte värjan som en fäktmästare och simmade som en arab vid Röda hafvets stränder. Det var en prydnad åt hans skönhet. En morgon befann sig Christine på en våt, som skötte trafiken på Bourget-sjön, Midt under öfverfarten, som företer ett herr igt panorama af berg med olika skuggor och belysningar, blef hon varse en lätt kanot, om utbredde för vinden sitt breda latinska egel. En enda man satt i båten, och denne nan var markis Sinigali, iklädd en fantasiostym som honom utseende af en verka ig sjöman. Hans hvita sjömansblus, sam nanhållen af en röd yllegördel, stack bjert f mot hafvets djupa azur, Vädret, som på norgonen hade varit förträffligt, slog helt astigt om,