TEATER. Bland alla de debutanter, som denna säsong uppträdt på de kongl. teatrarne, torde knappast någon ha så öfverraskat, .så intagit publiken, som den unga flicka, hvilken i i lördags uppträdde i en liten, i och för sig mycket täck enaktskomedi, Min ros i skogen, bearbetad fran fyskan af hr Oscar Wijkander. Fröken Selma Lindqvist, ett hittills fullkomiigt okändt namn, har genom denna föreställning af treqv artstimmes längd med ens framträdt såsom en af de mest lysande förhoppningarne för vår scen i framtiden. Man tänke sig en helt ung flicka, knappt hunnen ur barnaåren, en späd gestalt, som ej ännu eger nagot af dessa yttre företräden, som kunna besticka omdömet, om man undantager det lifiiga och intelligenta anletet och den utomordentligt mjuka, klangfulla och distinkta stämman — och man måste medge, att när en sådan debutant uppt der, det endast kan vara hennes spel som hänför och eldar äskådarne. Och deri lyckades den unga skådespelerskan i en grad, hvartill vi på länge ej sett något motstycke. Hennes roll, lyckligt vald, är den af en ung fli ka, som, tr otsden okunnighet om verlden, hvari hennes gamle morfar hallit henne, känner sitt hjerta vakna och öppna sig för kärleken, som redan der hållit sitt intåg, innan hon eller hennes åldriga omgifning ens anat nå got. Denna karakter, som författaren framställt i ett rent och idylliskt ljus fick, genom fröken Lindqvists återgifvände en illusion, som ovilkorligen tjusade. Att tala om friskheten och naiveten i hennes spel, vore ika trivialt, som att vilja redan nu utveckla de anmärkningar, som — helt naturligt — kunde göras mot åtbörder m. m. Här är vår skyldighet endast att erkänna tillvaron ej blott af så kallade anlag, ett ord, hvarmed man ofta öfverskyler sin likgiltighet för den ramställning, som af dem utmärkes, utan af verklig begafning, af denna heliga eld, hvars gnistor ej kunna skymmas af de svårigheter med hvilka nybegynnaren alltid kämpar. Tillvaron af en slik begåfning innebär emellertid en allvarlig anmaning till ständigt och oförtröttadt arbete, för att na konstens höjder, och borde tillika utgöra en borgen för friskt mod, som ej låter nedslå sig af hindren, samt för konstnärlig blygsamhet, som ej i förtid tror sig ha nått det mål, som endast med stora ansträngningar kan vinnas. Ivad vi nu kunna göra är endast att uppriktigt lyckönska den unga debutanten till den visshet om sin kallelse, hon genom allmänhetens ovanligt starka bifall bör ega, och att äfven tacka de personer, som uppspanat denna begåfning och fördomsfritt latit den redan nu mäta sina krafter, hvilka, värdade och harmoniskt utbildade, en gäng, derom äro vi öfvertygade, skola blifva en prydnad för svenska scenen.