gar OCh TeSerlagss tict 1orgtipliga UtaeLEIESE, ihy pröfvade ståndet nödigt, att, till förekommande af de oredor och de misstankar I som denna falska föreställning eljest kunde hos den mindre upplysta menigheten åstadkomma, det må srbetet remitteras till en deputation 1) för att granskas och vederläggas samt auktorn och Censor Regius, v. Oelreich, den der tryckningen tillåtit, öfver det som uti arbetet finnes snfördt stridande mot rikets ständer, gruadlagar och regeringssätt inför berörda deputation höras och till ensvar ställas?. Adeln beslöt rågra dagersenare helt knapphändigt att skriften skulle till en särskild deputation remitteras (i hvad ändamål antydes icke), dock utan ansvar för auktor och Censor?, — ett beslut som otvetydigt visar att pluraliteten på riddarhuset var Nordencrantz ganska bevågen. I presteståndet behandlades saken vid flera sammanträden; slutligen beslöts väl ?att skriften skulle behörigen öfverses, dock utan ensvarspåföljd för suktorn och censor; men hvad angick frågan huruvida skriften antingen borde remitteras till den redan befiotliga stora deputetionen, eller till en ny särskild och mindre, stannade stöndet i lika röster, och ?kunde högvördiga ståndet säledes icke i denna punkt med de öfriga stånden sig conformera?. Då slutligen bondeståndet förenade sig med borgereståndet, skulle således en särskild deputation nedsättas. Men i anledning af expeditionsdeputationens längre fram gjorda hemställan att stånden vitle antingen direkt eller genom elektorer välja ledamöter i deputaonen,j,ppkommo nyaltvister, som slutade sä, att samtliga ständen förklarade sig vilja utse deputerade direkt ?i anseende till uppdragets stora betydenhet?. Mer än en månad förgick derefter innan samtliga stånden hunnit verkställa val till ledamöter i Lilla Särekilda Deputationen?. Den bestod af följande ledamöter: Lagmannen grefve Renstjerna, landsböfdingen baron Funck, bofrättsråderna Ehrencreutz och Reppe, kongl. sekreteraren Wadenstjerna och landssekter Frese; biskop Halenius, prosten Gagner, kyrkoherden Kollinius; grosshandlaren Clason, rådman Hanqvist, borgmästaren Hollstein; jemte tre ledamöter af bondeståndet. Adeln representerades företrädesvis af lagkonniga män. Omedelbart efter det ofvananförda val egt rum konstituerade sig deputationen den 18 Augusti, då genast fråga uppstod ?huru med det sensibla ärendet skulle förfaras?, Antingen skulle men nöjas med den läsning af Nordencrantz stora arbete, eom hvarje ledamot esärskildt ?möjligen i sitt hem verkställt? och de uppdagade anstötligheterna derefter sammanföras; eller skulle man undersöka de grunder, som auktor i sitt orediga system följt och den tillämpning deraf, som han gjort på regeringssättet? Det första alternativet var beqvämast, men ?slutliga utgången theraf oviss, för then händelse at någre af the märkligaete punkterna blefvo förbisedda. Det senare alternativet ansågs säkrast och med ständernas syftemål mest öfverensstämmande. Boken skulle således ?sida för sida med all attention läsas, de eftertänkliga meningarne upptecknas, auktorns förgripliga satser bringas i system och de ställen enmärkas, som innehöllo hela nationens, riksens råds, ständernas och såväl högre som lägre embetsmäns lastande?. Redan vid andra sammanträdet enmälde biskop Halenius att han, som satt i tre andra deputationer, ej ofta kunde vara tillstädes, men förlitade sig på de öfriga ledamöternas uppmärksamhet. Man beslöt, ?på förekommen anledning?, att 7N:s oriktiga meningar skulle med största fullständighet vederlaggas, hvilket avsågs lätt åstadkomligt med auktorns egna satser på andra ställen i boken, och derjemte med ett n. b. anmärkas de ställen, der auktor medelst förgripliga yttranden ville uppväcka missnöje med riksens råd och liksom favorisera vissa stånd under namn af Odalmän, men deremot inskränka andras privilegier. Vid tredje läseoch granskningssammanträdet inställde sig justitiekansleren på kallelse för att qvestioneras i vissa stycken. Hade -— sporde ordföranden — Nordencrantz utdelat några exemplar af arbetet förr än K. M:ts befallniovg om bokens innebällande (man undvek att begagna ordet: seqvestrering) till N. ankom? — Det kände ej justitiekansleren med visshet; men att N. icke afbidat K. M:ts ytterligare tillsägelse på hvad sätt auktorn skulle få den tryckta skriften aflemna, det var säkert, och likaledes att det var till lika sior surprice för riksens råd som för ständerna att N. lät boken utkomma, och deruti ansåg justitiekansleren att N. hade vanvördat K. M:ts befallnipg. — Vidare frågades om N. enligt 1734 års förordning hede straxt efter skriftens aftryckande lemnat vissa exemplar deraf till K. M:t och riksens råd? — Nej, hvarken dä eller sedan — blef svaret. Sedan deputationen från den 18 Augusti till den 8 Oktober håft täta sammanträden föroch eftermiddagar, utom de dagar ständerna voro tillsammans, och det led till slut med bokläsningen, så råkade deputetionen i ett stort bekymmer. Ordföranden frågede nemligen, ?om man icke kunde, till undvikande af den stora vidlyftigheten, allenast för ständerna anmäla att deputationen genomläst boken och efter bästa begrepp och öfvertygelse pröfvat de deruti förekommande meningar, och deraf funnit, att auktorns syften och utlåtelser härledde sig från hans föresats att klandra regeringsinrättningen, grundlagarne och författningar?? Härtill jakede genast biskop Halenius och borgmästaren Hellqvist, tilläggande, att för en zrundlig vederiäggniog af detta verk skulle fordras flera volymer. Det vore ej heller deputationens sak, än mindre meningen och kanske icke ens anständigt att så i detalj vederlägga auktorn, och det vore icke medbioneligt. Baron Funck anförde några dagar senare, att emedan han snart nödgedes till hemorten återvända, så hade han uppsatt sitt votum skriftligen. Deri visade han, att de i Nordencrentz arbete förekommande anstötligbeter kunde indelas a) i försmädelser mot rikets ständer, embetsmännen och nationen?, och b) ?i vädliga försleg till ändringar i regeringssättet?. Men att fullständigt ve