Aftonbladet – 9 december 1867, sida 2

Raoul. Dörrklockan upphörde aldrig att ringa. Dessutom var madame de Bråvillan icke den som glömde sig uti enformiga omsorger, uti hvilka hon icke fann källan till någon själsrörelse. Hennes ställning till herr de Sarclay, som på sätt och vis var legitimerad genom skandalen, förlorade äfven sitt bebag och sin pikanta retelse. Den hade icke längre fruktans och farans krydda, Uppriktigheten och djupet i en sann känsla skulle varit det enda som kunnat låta henne finna behag uti denra tysta tillflyktsort; beröfvad denna styrka, kände hon sig trött redan på förmiddagen och alldeles uttröttad då aftonen kom. På någon resa var det för ögonblicket omöjligt att tänka, emedan Raoul icke var i stånd att uthärda en såJan. Hvad blef således af lyxen uti det irrande lifvet, ombytet, bullret och all den spävning som pläga åtfölja det? Christine började tänka att det hade varit en dålig beräkning att förlora ett hotell för att vinna en våning. Den förbittring hon hade börjat känna mot Guillaume alltifrån det ögonblick han från den förtroendefulle äkta mannen förvandlats till den obeveklige domaren, uttömde hon nu på herr de Barclay, såsom den der hade varit första orsaken till hennes fall. För öfrigt hade hon alltför mycket förstånd och skarpsynthet för att icke gissa hvilken sympatetisk aktning öfverstens person uppväckte i Raouls bjerta. Denna sympati och denra aktning voro i hennes ögon en skymf mot henne sjelf. De qvionor, som minst ega förmågan att älska, vilja vanligen bli älskade öfver allt annat på jorden. Att likna dem, är att förråda dem. Då Christine icke längre uppehölls af det ondas feber, föll hon i ledsnådens afgrund. Herr de Sarclay upphörde