Aftonbladet – 9 december 1867, sida 2

ur min portfölj åt mina vänner, en del! af mitt hjerta — om det finns något sådant — åt den som älskar mig; men handen och namnet, det är mannens affär och en sak för sig. Jag väntar tilldess jag bättre lärt känna markisen.? Jag vill ge er bevis på min oföränderliga tillgifvenhet genom att genast be er om en tjenst; men om det för att erhålla den fordras så många formaliteter, så låt oss inte mera tala derom.? Raon! envisades icke; samtalet tog en an. nan vändning, och efier en fjerdedels timme tog hon afskel. Denna ensamhet, som i allmänhet hörde till herr de Sarclays vavor, var denna gång ännu mera stegrad. Markisens fysionomi behagade honom icke. Trots renheten i hans profil, rikedomen af hans svarta glänsande hår, den präktiga glansen i hans stora ögon, den lifliga purputn på hans läppar, låg det dock något i ajälfva denna skör hets bjerta färg som förmådde honom att taga sig till vara för denne italienare. Fann han i hans blick mera fräckhet än uppriktighet? Tycktes hans småleende vara mera smilande än förbindligt? Han visste det icke, men det första intrycket var obehagligt, och han stennade dervid med benägenheten hos en man, hvars personliga erfarenhet sedan lång tid tillbaka styrkt honom i den äsigten, att man icke bör frukta dylika mystiska aningar. Hvarifrån kom för öfrigt denne vackra främling, som Christine hade fört med sig, och var det åtminste bra eget att han sökte Raouls bistånd för att komma in i den eleganta pariserverlden? Samma afton frågade Raoul på klubben åtskilliga personer, som stodo i täte förbindelser med Italien, men derhöll endst obestämda och osäkra oppt 8ningar, (Fort 3