Aftonbladet – 9 december 1867, sida 2

honom den balsam, som skulle bota ho nom; men likasom ett snabbt och mörk vatten låter ana sitt djup genom sin tyst nad, kunde man af den stumma stoltheter i hans hållning ana till smärtan af det slag gom hade träffat honom. Icke ettord, ick en klagan, men stundom blickar, som sön dersleto hans vänners hjertan. Andre, hvil ken i likhet med honom hade sin plats Paris, var den med hvilken han oftast och helst umgicks. En tid förflöt. Herr de Sarclay hade återtogit sitt vanliga verksamma och verlds liga lif. Öfversten var helt och hållet fö; sig sjelf. Han bade hos krigsministern an hållit om sitt afsked, och denne hade be viljat det med en eaknad, som delades a hela armn. Man hade nästan glömt ma dame de Bråvillan. Ea dag fick man vete att hon hade kommit tillbaka, Man såg henne på Champs Elysees och uti avant scenerna på de små teatrarne. Hennes skön het hade så att säga fått en mera djerf an strykving, någonting, jag vet icke hvad. som gjorde att man säg henne på längre håll än förut. De som betraktade henne logo för sig sjelfva. Det syntes dem son om de mönster, hvilka hon sökte öfverträffa. icke voro sällsynta i Paris. Hennes första besök gällde herr de Sar clay, som kysste heunes hand med en min af utsökt artighet. PSedan ni nu kommit tillbaka bör jag kanske stänga min dörr för alla andra? sade han. Hvarför det? Är det nu för tiden mo: lernt i Paris att man inte mera får språka ned sina vänner?? Kända eller okända, äro edra vänner ådana som ni lemnade dem.? Iogen vidare anspelning på det förflutna.