Aftonbladet – 9 december 1867, sida 2

att vara den idel han förr hade varit; har var numera endast en vana, ett något, brist på bättre. sin sida var grefve Raoul icke döf fö de egoismens ingifvelser, som rådde honor att icke slå sin framtid uti oupplösliga fjett rar. Hans kära oberoeade var hotadt och ban kände det icke utan förekräckelse. Vis serligen hade han drifvit sin finkänslighe och känslan af sin ansvarighet ända der hän, att han icke ryggade tillbaka för nå got offer; men han hade skådat ända till botten af denna själ och hade icke någon. ting emot att omständigheter och förhållan den, hvilka han ej kunde beherrska, ställde ett hinder för ytterliga åtgärder. En vac ker dag kände sig madame de Brevillan ut. ledsen vid denna enformighet, som gaf ett slags borgerlig bismak åt en situation, som framkallats genom skandalen, och reste heil plötsligt till Franche-Comte, Såsom en så. rad hare återvänder till den fåra, der han bar sitt läger, återvände hon till madame Eståve. Det var ett ögonblicks rast i hen. nes lif. Herr de Sarclay beklagade sig icke. Då han kort derefter var fullt återställd, nöjde han sig med att skrifva ett bref till gref. vinnan, hvilket slutade med dessa ord: Jag är och förblifver helt och hållet er. Tolfte kapitiet. För ett ögonblick skakad, såsom en ek af stormen, hemtade Guillaume snart åter kraft i tanken på den heliga pligt, hvars ansvar numera hvilade på honom ensam. Hans lif hade förut varit deladt i två häif. jer, Christine och Alice. Då den ena var död, ökades den andra med allt som hade tillhört den förra, Ett barns händer räckte