Aftonbladet – 7 december 1867, sida 2

Ce re rn RR SR ERNA —— ? — — — ginnas hela glupskhet under fårets anspråks lösa hud!? ?Hon! den stränge Berthiers syster! Ja, den stackars kaptenen var alldeles blind! Han lefde och han dog bland enkla menniskor, stor till hjertat, rättskaffens och ren. Derföre att han hade gifvit sin syste allt, trodde han sig vara skyldig henne allt. Hon vedergällde honom med hyckleri. Di mademoiselle Berthier såg detta rof leks inom håll för hennes hvita händer, likt er forell i en gäddas vik, lade hon ut sing nät. Den unge ädlingen lät henne bållas. Fru Esteve, den der tystlåna tanten, som inte gjorde mera buller i huset än en mull vad i en åker, blef naturligtvis medbrotts ling i denna intrig. Det fanns hos hennt något både af duenna och af kopplerska alltsammans af pur tillgifvenhet. å som n sjelf kunde se, afgudade fru Estöve sil nigce, som hade gåfvan att förhexa folk och förvånades öfver att icke en konunga son infann sig i en diamantchar för att be gära henne till gemål och med furstlig stå föra henne till sin hufvudstad. Den god damen lsgade nu så att de unga tu fing träffas i femlighet, Hur långt sakern gingo, det vet jag inte. Det var måhänd en oskyldig idyll, kanske också ett kapite ur Boccaccio; det säkra är, att den ung ädlingen försvann en vacker morgon, fö att inte merä visa sig. Möjligen hade ha inte tagit någonting ifrån henne; mena no hviskades det så i orten. Underrättad on tillvaron af dessa rykten, flyttade hon til Döla under en förevändning, som henne bror tog för kontant, och ryktet om dett äfventyr dog snart bort. En feber, hvar od hon I rea sig, rr den he exlij rthier alt köpa det landtställe dör I fanp henna bosatt, för ätt bered