Aftonbladet – 7 december 1867, sida 2

ör hvilka gå med högburet hufvud och en helgonlik min, men hvilka satan skulle erkänna för sina mest älskade döttrar. ?Har man väl för öfrigt rättighet att tadla dem som vandra på villostigar? Gud vare lof, jag försvarar inte min egen sak. Jag tillhören stark race, denna race, som kallas Cains döttrar, såsom en romantisk älskare af liknelser en gång sade mig; jag vet hvad jag gör och hvarför jag gör det. Men väger väl i sjelfva verket vägskålen jemnt mellan den af uppfostran hopade motständskraften och massan af verldeng förförelsemedel? Man har kullstörtat alla skrankor, öppnat alla vägar, uppjagat alla fåfängor, sammansmält alla klasser, och i denna ugn ha qvinnorna intet annat skydd än sysslolösheten. Att fylla tjugufyra timmar om dygnet uns der tolf månader, tjugo gånger tolf månader, vet man väl hvad detta vill säga? En verklig Hercules skulle duka under derför. Men jag lemnar dessa reflexioner, som födas under min penna. Frågan gäller nu mig, och inte samhällsfilosofien. Jag är jag och således allt, sade en vis man, som jag mycket beundrar. Herr de Brevillan skulle kunnat rädda silt, om han inte betraktat allt på så nära håll. Om han varit windre skarpsynt, skulle han varit mera lycklig. Inte för att jag saknar den upplösning du redan känner; men stolthet förbjuder mig det, och i brist på stolthet, min förtrytelse. Jag har legat på knä, jag har gråtit, jag har bedt, men han har förblifvit obeveklig. Jag har aflägsnat mig med en ed, att han af mig skulle ha ett minne, som han ej skall vara i etång att utplåna. Hvad skall jag väl nu inga mig till? Jag vet det ännu ivte riktigt sjelf. Jag tvekar, jag söker, jag framkastar frågor. De raka vögarno äro mig tillstängdg, Skalljag draga