Aftonbladet – 7 december 1867, sida 2

men på samma gång retande känsla, som en resande erfar, då han bestiger ett isbergs branta och med afgrunder uppiyllda sidor. Somliga omkomma, men andra upprepa det oaktadt försöket med samma ifver, De dödas historia har aldrig hejdat de lefvande. ?Jag har sett mig mycket omkring under dessa år som jag tillvragt i hjertat af Paris, inom dess mest lysande och lifliga kretsar, och jag har funnit att de äkta föreningarne i allmänhet äro temligen ihåliga. Fördragsamheten spelar en iske obetydlig roll deri, och likgiltigheten kastar sin slöja öfver det öfriga. Här vill man ingenting se, der ser man ingenting; somliga äro filosofer, andra blinda narrar, det är: hela ekilnaden. Huru många förtroenden har jag inte mottaget? Huru många falska situationer bar jag inte genomskådat, endast med stöd af ett emåleende, ett flyktigt ord, som för vanliga öron icke hade någon betydelse! Och alla dessa män och bustrur lefva helt lugnt och stilla ute i verldslifvet, trots att verlden icke är så blind som mången tror. Sällan hör man något sorl; knappast en hviskning. Jag har ibland skrattat för mig sjelf, då jag tänkt på hvad det skulle blifva af verlden, om man upphäfde skrymteriet. Hvilket larm och hvilket oväsendel... ?Jag börjar tro att det icke finnes några andra dygdiga qvinnor än de som icke känna ledsnaden eller som underkegta sig densome ma utan knot, eller, ännu bättre, eådana som hafva religionen till sin sköld och sitt harnesk. Alla de andra gå nästan oundvikligt förlorade. Jag tager här detta sista ord i den stränga betydelsen moralen gifver detsamma, ty, från verldelig SR sedt, hurpmånga förbli intelugna trygga, midt under RP Jag sett tusende, pum inte Ppättre än jag,