Aftonbladet – 7 december 1867, sida 2

sig stucken af denna sorg öfver en f. d. älskare. Att bära hans namn, vara hans hustru, vara älskad, och inte tycka detta vara nog! Men har hon då intet hjerta, denna Juras dotter??? utbrast hon. Aktrisen skref till öfversten ett långt bref, fullt af de yppersta och ömmaste saker; men just då hon skulle afsända det, kastade hon det på elden. Hvad tjenar det till?? sade hon och torkade sig i ögonen; vet han väl ens om jag SD finns tilll? id samma tid underrättade Christine madame Estöve om den nya stälining, i hvilken en dags oförsigtighet hade försatt henne. Jag har förlorat, skref hon till henne. Det behöfdes endast en enda timma för att omstörta den byggnad, tillhvars uppförande jag användt år af ihärdigt tålamod. Tro emellertid icke, att det i mitt hjerta gifves rum för förtviflan. Jag betraktar mig sjelf och känner mig tröstad. Det endajag erfar, är en känsla af förödmjukelse; jåg förundrar mig, nästan rodnar öfver att jag blifvit besegrad, denna duell, som man kal lar ett äktenskap. Personer, som måbända äro mindre skickliga, och säkerligen mindre älskade, segra all: dagar. Men en slump är tillräcklig för att få lyckans hjul att vända sig; slumpen har varit emot mig, Du Jeker med elden, har du hundrade gånger sagt till mig; jag visste det ganska väl; men hvad är det man leker med, om inte med fsran? Jag har begått det felet, att spänna bågen alltför hårdt, och den har brustit. Än sedan? Det är mitt nöje, att drifva mina experimenter ända till den yttersta gränsen. En befallande röst inom mig ropar oupphörligt: Längre! Längre! och jeg går framåt med den svindlande,