Aftonbladet – 7 december 1867, sida 2

henne större trefnad. Emellertid hade bref vexlats, som skulle kunnat kompromettera allt. Fru Eståve, som var inblandad i äf ventyret, blef nu sin nigces slaf. Ett ord, en vink, och kaptenen skulle utan förbarmande ha jagat bort henne; men att på en gång förlora sin afgud och sitt bröd, det hade varit för mycket. Hon skötte saken så fiffigt, att hon lyckades samla ihop alla dessa oförsigtiga epistlar, och mademoiselle Berthier andades åter. Från detta framfarna, bvaröfver en slöja var kastad, fanns en droppe jäst qvar i den öfvergifnar hjerta. Den skulle en gång sätta det hela i jäsniog. Då jag såg dig vid sidan af denna sluga varelse, som kunde antaga en vestals skick och hållning, var jag ett ögonblick nära att ropa: ?Stanna! Akta dig! men alla de der historierna, som man hade berättat mig, kunde ju vara idel förtal,.. Man tvekar att göra sig till eko åt dylika gemenheter. Dessutom var du förlofvad och kär öfver öronen. Du förstår nu hvarföre jag vägrande besvarade ditt förelag och hvarföre jag reste så hastigt.? Audr tystnade och tryckte Guillsumes hand; derpå tillade han: Detta är mitt eviga samvetsagg; men skulle du väl ha lyssnat till min varning ?? Det vågar jag inte svara för?, sade Guil laume; ?ja; älskade ju henne redan då som en galning !? Vid nyheten om den händelse, som kros sade herr de Bråvillans lycka, blef Porcellaine utom sig. Denna skrattsjuka varelee, som sjöng med en så komisk näston i farcer och vaudeviller, göt uppriktiga tårer och dolde dem icke. Hon höll till och med på att bryta med en furste från Ukraine, som hade fri entrö hos kegnb och som fann