Aftonbladet – 6 december 1867, sida 3

egaren jemte sin fru hade satt sig uppien släde för att aflägga ett besök hos några nära anförvandter, som bodde omkring 12 mil från stället, medtogs en liten knähund af blandad KingCharles-race och gråaktig till färgen. Då de kommit ett stenKast från sitt hem, började hunden gnälla och frysa samt visade tecken att vilja ur åkdonet för att springa hem igen. Hans önskan villfors och man körde vidare, men knappt hade man kommit ytterligare ett par stenkast, förr än man hörde bunden jämmerligt skrika. Mannen kastade sig ur slädan för att efterse hvad som fattades hans frus favorit, då hani äfven mötte sin Åräng med en påk i handen, hojtande och skrikande, tittande uppåtluften. Han märkle då med bestörtning, att en örn af temligen stort slag, hållande omkring 4!2 alnar emellan vingspetsarne, hade med klorna fattat hunden och svingat sig upp i luften med honom till en höjd af omkring 30 famnar. Som bekart, gripa örnar ofta harar, som för dem utgöra ett läckert byte, och troligen hade örnen häri sin glupskhet misstagit sig på djurslag. Vare sig nu att hundens skinn var så tjockt att klorna ej nog djupt kunde intränga häri, eller drängens hojtande, eller hundens skrik, så olika mot harens läte, skrämde örnen, nog af, han släppte sitt byte, som lyckligtvis nedföllien snödrifva, der hunden påträffades af sin husbonde. Denne berättar, att det var högst egendomligt att i snön se spår efter hunden, innan örnen grep fatt i honom, huru han hade trippat några steg och så kuschat ned vid anblicken af rofdjaret, ytterligare sprungit några steg och så hukat sig ned igen, tills de hvassa klorna fattade honom i ryggen. Vi kunna slutlien nämna, att den lilla uden, oaktadt den hårda medfarten, för närvarande befinner sig utmärkt väl efter sin luftfart. (D. A.)