Aftonbladet – 4 december 1867, sida 3

Article Image
BLANDADE ÄMNEN. Ett offer för den mexikanska expeditionen. Korporal Dumont hade ingifvit en ung mexikanska, Felicia Mazaris, en häftig kärlek. Hon var af välmående och ansedd familj; bröllopet hade blifvit utsatt; det berodde nu endast R age bifall; men innan detta hann anända hördes repen och trumpeterna manade till g; befallning att återvända hem hade blifvit gifven. Välan, till Frankrike! — utropade den modiga flickan. — Härifrån till Vera Cruz är det endast timmars väg, ör i glödande solhetta och genom vattenfattiga hög slätter. Och så besteg hon modigt sin faders bästa mulåsna samt lät fästa en väl försedd kappsäck bakom Big Deri funnos kläder och linne i parti; men framför allt annat var hvarje hörn fullstoppadt med ett antal juveler af betydligt värde, detta de mexikanska fruntimrens oundgängliga vade mecum. De gå, om så erfordras, gerna barfota, blott de hafva något glittrande i öronen, på halsen, armarne eller fingrarne; i motsatt fall äro de olyckliga. Hon kom lyckligt och utan att ha råkat ut för röfvare till era-Cruz. Nu — tänkte hon — äro vi hos vårt folk. Ack nej! Hon trodde sin fästman vara ombord på Garonne; men en annan order hade fört honom inom Eugenies? relingar. ?Garonne?, hvarpå fästmön befann sig, hade en högst ledsam öfverfart; inom 8 dagar voro icke mindre än 84 sjuka ombord. Alla lågo om hvarandra, döda, döende och sjuka. Man pinmed under den allmänna förvirringen kistor och kappsäckar för att söka efter linne; under hela färden rådde den mest utpräglade kommunism ombord. Då man ändtligen kommit till Brest, fanns icke Felicias kappsäck. Men hvad gör väl det! Hon måste till Paris, dit Dumont redan begifvit sig. Officerarne förskaffa henne ett pass, smyga några francs i hennes lilla hand, och så kommer hon lyckligt till hufvudstaden, der hon ändtligen återinner sin korporal, hvilket hon så väl förtjent. Hans broder är kontrollör vid militärhospitalet; han skrifver.till Brest för att reklamera hennes kappsäck. Atta dagar senare kommer den förlorade persedeln verkligen till rätta, men i hvilket tillstånd? Låset är sönder, alla hennes ädelstenar borta; deremot bland fruntimmerslinnet, som hon avser för sitt, en mansdrägt och kirurgiska instrumenter. Hon behåller det första, men sänder det öfriga åter; senare upplyses, att linnet tillhör en hospitalsläkares fru, som äfven återvändt från Mexiko. Dennas man anklagar den olyckliga Felicia, och efter tvenne månaders arrest kallas hon inför domstolen. Hvad säger då den vackra mexikanskan — ty vacker är hon på sitt lands vis, stor, smärt, med blåsvarta ögon och hår — inför domstolen? Alldeles ingenting, N det stackars barnet förstår icke ett ord franska, hon har med sin fästman aldrig talat annat än ögonspråket; hennes blickar söka biständ, söka en bjelpare, hon kan icke begripa, att denne icke redan är tillstädes. Tolken förklarar ändtligen för henne, att Dumont måst följa sin bataljon till Arras. En ung advokat åtager sig frivilligt hennes försvar. För en fransk korporal — säger han — har detta modiga barn öfvergifvit hem, fader och moder samt förlorat sina juveler, för att i stället erhålla några usla linnen, hvilka hon lätt kunnat taga för sina egna, Frikännen henne, på det att icke ett offer till må skrifvas på denna olycksaliga expeditions räkning, Men så tyckte icke domstolen; den dömde henne till sex. dagars fängelse, visserligen det lägsta straffet, men ändock ett vanhedrande. Djarens och växternas utrotelsekrig. En tidning Van Diemens land berättar, att den norska råttan fullkomligt utrotat den inhemska råttan på Nya Zeeland. Den engelska erg håller äfven på att utrota den inhemska blå fu. an, och SEE bära engelska husflugor i losor hem till sina nybyggen r att bli qvitt de inhemska flugorna. De engelska grässlagen förqväfva det kraftigaste inhemska växter i denna koloni. Den hvita klöfvern från England utrotar den nyzeeländska a Hr och engelska årliga växter förstöra Nya Zeelands perenna. De svin som kapten Cook släppt i land på Nya Zeeland ha förökat sig till den grad, att landtbrukarne atlofva belöningar för deras dödande. m—E——L

4 december 1867, sida 3

Thumbnail