Aftonbladet – 4 december 1867, sida 2

Ehuru herrar de B-villans och de BSarclays vittnen. bade blifvit ombedda att hälla saken hemlig, spred sig likväl snart ryktet om deres duell; man talade derom i societeten på samma gång som om den rättegång, i följd hvaraf Christine hade lemnat huset vid Rivoligatan. Reouis får, sammanstäldt med denna rättegång, innebar en upplysning äfven för de minst nyfikna, och förhållandet mellan öfversten och hans huelru, samt det äfventyr som hade påskyndat katastrofen, afhandlades af alla sysslolösa pratmakare i Paris, liksom om tjugo tidninsar hade meddelet alla dess minsta detaljer. trots af Ohristines obesiridliga tjuskraft voro allas sympatier på öfverstens sida. Han moitog grannlaga bevis derpå, hvilka rörde konom, pi samma gång som de upprefvo hans sår. Det föll ingen in att draga på munnen vid hans åsyn. Det låg till och med i det sätt, hvarpå han öfverallt mottogs, en starkare skiftning af ektning än nägonsin förr. D.n första som skyndade till honom efter duellen var Andre. Det bref han mottegit från herr de Bråvillan hade bragt honom alldeles ur fattning. Guillaume hade deri låtit honom förstå, att om han icke föll för herr de Sarclays hand, så skulle kanske sorgen döda honom. Hvilka förebråelser har jag inte att göra mig!? utbrast Andre häftigt; skall du väl någonsin kunna förlåta mig!? Hvad menar du?? ?Du påmivner dig måhända det förslag ju gjorde mig för några är sedan i den stackars Berthiers hus?? ?Ja visst, liksom jag inte heller glömt att iu inte ville tjena mig som vittne vid mitt iftermål; angelägna affärer, sade du, gjorie din närvaro i Paris alldeles nödvändig.? (Forts följör )