Aftonbladet – 4 december 1867, sida 2

men jag har ett barn, denna Alice, som n nu först tyckes erinra er... och fadren gå före maken.... Jeg älskade er en gång Ni skall aldrig ana huru högt jag älskad er! Ni var allt för mig!... Men återekänkt er åt denna dotter, åt hvilken ni ej förstät ett bevara er... aldrig! Kan man väl aftvi dylika smutsfläcker? Hvilka kyssar skall ni ge henne, säg? Ni talar om Alice nu!.. År pi mor, ni?... bur länge har ni väl vari det?? Besegrad i sitt sista försök, reste Chri stine hefvadet; hennes panna, kinder och läppar hade samma askgråa feörg. Hon gick längsemt förbi Guillaume, och medan hor satte på sig hatten, som hennes dotter hade kastat på ett bord, äteriog hon: ?Herr grefve, om ni glömmer stt jag heter fru de Bråvillan, torde ni åtminstone erinrs er att jag är qvinna!l!? Hon gjorde sin toilett framför en spegel med omsorgsfullt koketteri. Således, fortfor hon, i det hon slätade ut hattbarden, som hon hade knutit under hakan, således har ni fattat ert beslut?... Ni stänger er dörr för mig... och salt är brutet... det förflutna såväl som framtiden ?? Alli!? PVreden är en dålig rådgifvare, min herre. En dag skoll ni kanske ångra att ha lyssnat till dess inzifvelser.? Hon tog ett steg mot dörren. Ett sista ord ionsn vi skiljas för alltid, fortfor hon och vände eig om; idenna sak missteger sig fadren lika väl som maken. Verlden ser endast det som man visar henne; jeg i ert hus, hos derna Alice, som ni älskar, och skenet vore räddadt. Tidea går, och allt är enart glömdt. Å andra sidan: tu de Bråvillan utstött ur sin mans hus, och ni gör svalget djupare och låter det bes