Hon smög sig intill honom, upprörd, mec upplöst hår, flämtande barm, fåg honom ir i ögat, spejande efter ett tecken till rörelse bos honom, hat och smidig som en hugg orm, och återtog: SAck, jag har förtjent allt, ert förakt, e rrede, ert hat; men alla dessa föremål som omgifva oss, detta rum, denna dörrgardin. denra slocknade lampa, erinra de er inte om något?... En timme, en erda olycksa lig timme, har då tillintetgjort allt!... Kar inte ett helt lif af bön, undergifvenhet och inger föreona den?... Sätt mig på prof, och pi skall få se! Hvad är det väl jag begär? A:!t få älska A!ice, vaka öfver henne, tjena henne!... Ni behölver en flicka för aut sköta henne... tsg mig... och om jag sviker min pligt, så döda mig!? Hon var hozom så nära, att hennes ande: drägt glödde på hans hand. En bäftig darrving genomilade hozom. Hon slivgrade sina armar omkring honom. ?Ni oförsonlig?... ni! återtog hon med bönfellande röst. Han kände smekningen af hennes hår på sin kivd. Så hade hon en afion på Rivolisatan lutat sig fram för att mottaga Raouls SOC ISNi glömmer er! Jag heter inte herr de 3arclay !? utbrast Guillaume. Hennes armar nedföllo eleppa vid bennea sidor, och hon stod der tillintetgjord, medan en grönaktig blekhet spred sig öfver hennes ansigte. Jag vill säga er ena sak, fortfor Guilaume: jag ekulle möjligen kunnat glömma lit, er trolösbet och ert ohyggliga förräderi; ag skulle möjligen i ett anfallaf vansinnig oassion kunnat föra bort er på mina armar, ör att i någon undangömd vrå dölja min örnedrande gällbet; sällheten att ega er!—