Aftonbladet – 4 december 1867, sida 2

4Ni ser det4, svarade hon darrande; ja kom för att omfamna vårt barn.: Är det d något ondt deri?4 Nå, nu är det gjordt.s Den torra och eträfva tonen gaf åt dett svar en ännu större prägel af hårdhet. Me det ges fega naturer, gBom böja sig unde skymfen och som, befallande då de möj kärlekens undergifvenbet, krypa vid först ord af förtrytelse och motstånd. Verklig tårar, framlockade af fruktan, kanske äfve af nervös öfverretning, strömmade ur Chr stines ögon. Guillaume! ropade hon. SÄr det ännu nögot mera ni önskar? Hon knäföll, bemäktigade sig hans en hand och fortfor: Ack, jag ber er, hör mig! Niskall fatt medlidande med min förtviflan... Om rt visste hur jag Jider... I tio nätter å rad ha jag gråtit... Kunna mina tårar ingenting ui låna? Ja, jag har varit tokig, syndig brottslig, jag begär ingen kärlek mer, straff mig, men jag är ju Alices mor... Joga int bort mig ifrån henne!.,. Helt nyss hvilad hon i mina armar; om ni bade sett hur ho kysste mig, hur hon älskade mig!... mit hjerta försmälte. Dessa tanksr komma något sent nu! sva rade Guillaume och drog sin hand tillbaka Grefvinnen tyckte sig märka att öfver stens röst var något mindre sträf; han had dröjt med att draga undan sin hand. Hon reste sig häftigt upp och forifor: Guillaume, gör med mig hvad ni vill,.. men låt mig vara hos henne! Gif mig e vrå i er när. et, den mörkaste, den an språkslösaste,... ni skall iate höra af mig iote tala mig till, man skall knappt veta af jag lefver,... men skilj mig inte från mit barn !?