Aftonbladet – 3 december 1867, sida 2

mans lif är förstördt!... Och för hvem och för hvad? Helt hastigt erinrade han sig att Christine säkerligen icke hade förlorat ett enda ord af deras samtal. , Han gick in i det ansränsande rummet. Dörren midt emot var öppen, och ingen fanns ute i green Nå ja, så mycket bättreX, sade Raoul; sjag skulle haft svärt att låta bli att visa henne hvad jag tänker om henne. Vid den utsatta timmen möttes sex personer vid Maillot-porten. Solen hade skingrat alla morgonens dimmor, och vädret var klart och mildt. Man föreslog att taga vägen genom skogen och stanna på någon öppen plats, som möjligen kunde vara lämplig. Men promenerande syntes öfverallt. Det var omöjligt att träffa på en plats der man kunde hoppas att icke bli sedd. Låt oss gå till Neuilly4, sade Guillaume. En qvart senare inträdde man i en trädgård, som på alla sidor skyddades af en mur. Midt i trädgården 1-g en gräsplan, som erbjöd säkert fotfäste. Inom ett ögonblick hade öfversten och herr de Sarclay afkastat sina rockar. Vittnena, på förhand vidtalade, gjorde ingen inväadning, utan inskränkte sig till att tyst mäta värjorna. Snart stodo de båda motståndarne med korsade vapen. Nu, mina herrsr!4 sade ett af vittnena. Aldrig hade herr de Bråvillans öppna och manliga ansigte ingifvit herr. de Sarelay mera sympati än i detta ögonblick. Han skulle velat vifva sllt i verlden för att ega rättighet ait röcka honom handen. Han tänkte på alle dessa motsägelser i menniskohjertat och men niskolifvet, som göra att man ofta förorättar dem, hvilka man aktar högst, och utsätter sig för fusende ledsamheter för varelsers