HDU UPD. AA RAT WE gore qvor lat pj ae levas wid: ty wi ffole oc i finom tid uppffära utan åter wändo. Medan wi nn hHafwe tid, låt of: göra godt emot hwar man, men aldramejt mot dem, fom wåre medbröder äro i tvone. Andtligen är det och tydligen Guds tfärleksaffigt,att genom den fålunda meddelade bhjelpen uppmäda De hulpna till Hhjertlig tadfamhet mot honom och mot dem, fwilfa han utforat till redftap för Hjelpens merdelande. IF detta affeendoe har Norrlands folk en ftor färlefsI ffuld att afbörda. Den flagan Ssrael förer i wåra begynnelfeord: du lät wåra grannar banna ofs och wåra fiender bejpstta of, den hafwa mi ingen anledning att föra. Ingen fyott af fiender bafma wi för nummit, od måra grannar haft va, längt ifrån att banna vf, faftmer bewifat vf bjertligt deltagande. Konung och rvifgdag hafva gifwit betydande anflag till nödens afhjelpande och öfwer allt dland måra fåra landsmän, ja oc mångenftådes bland dem, fom mera fjerranu äro, röjer fig ett lifligt Hehjertande af wår nöp, framträdande i wmwerffamt bifpringande, Må mi med rätt öomjut tadfambhet mot Gud och menniffor emot taga desfa Färletsbemwisningar, få fiola de äfven för of: bära en ädlare fruft än blotta Tättnaden af jorvifra betymmer. Dy om det är faligare att gifwa än taga, få är docd äfmen tagandet faligt, der man tager omer ta djägelfe. MÅ denna tacfägelfe förft och främit hembåras Honom, fom är alla goda gåfmwors gifmare, under hjertligt erfännande, att all god gåfwa fommer ofwanefter ifrån ljufens Fader. Och må tadfambheten mot SJonom uppenbara lig äfmen i willigare fydnar i allmänhet, men färffildt i ett fammetsgrannt anmäns dande af gåftvorna. Dermed ffola mi oc i någon mon afbörda mår tadfambhetsftuld mot de meomenniftor, Mwilfa bewifat deltagande. Ett fått hafwa wi derutöfmer att göra Detta, nemliaen genom trogna böner till oden himmelffe Fadren, att han fom är rif öfwer alla, wille medergälla dem dera färlek. Detta ämne bör ide lemnas utan en erinring, hmilfen förtjenar mycdet behjertande. — Att emottaga allmofa, då man mwerfligen är ur ftånd att hjelpa fig fjelf, är ingalunda förnedrande, om och ftädfe förödmjufande. Men att föfa oc emottaga allmofa då, när en möj liabet finned att genom egen anfträngning, egen oms tanfa, eget arbete förebygga eller afhjelpa nöden, detta är förnedrande och derför äfen i ftrid med Guds hes liga wilja och bud. Det är ide härdhjertade mennifors dom, utan den förbarmande men tillifa heliga färlefens, fom uttalar fig i avoftelens oro, 2 Thedf. 3: 10—12: Odh då wi worom när eder, böde wi ever fådant, att ho der ide will arbeta, Han ffulle ide heller äta, ty wi höre att fomlige ibland eder umgås oifitliga och arbeta intet, utan dvifiwa fåfänge. Menu dem fom fådana äro bjude wi och förmane genvin war Herre Jejum Chriftum, att de ardeta med fiillhet och äta fitt eget bröd. Ett foll, fom behöfmer ofta anlita andras bhjely för afmändande efter lindrande af mwerflig nöd, ett folk fom frundom twingaå till omertjambet genom drift på arbetstillfälle, löper ftor fara att månja fig mio arbetslösheten och att räfna på menniffofärlefen3 mellanfomit äfmen der, hwareft en möje lighet funnes att genom egen drift och omtanka föres byaga eller afhjelpa fwårigheterna, ja att der malet tår fritt, hellre taga allmvfan utan arbete, än att med ärligt arbete förtjena det erbjupna unbderftödet. Idee heller fafna8 exempel derpå att hbjelpfändningar, hvilka fommit med föreffrift att de ffulle anmwändas företrä Desmwis till beredande af arbetstillfällen, marit mindre wälfomna, ja, emottagits med not. Samma fattigpomens och nödens oförftämdhet (jag nödgas brufa det ord, hwiltet enfamt här eger tillämplighet) företommer och öfmwerflagag ide fällan i de enfilda fommunernasg manliga fattigmärdsförhbållanden. Måtte de hjelpbehöfmande befinna, att fårant finnelag är alldeles oförenligt med GChrifti anda, ait det är i hög grad förs nedrande och derjemte olydsbringande, enär det ide blott affyler menniftofärlefen, utan oc Adrager får dom; måtte de befinna, att juft de gåfivor, hmwilfa då pe afbjelva nöden, tillifa uppmuntra till fjelfwerffambet vdHh Ärligt arbete, medföra twenne förmoner, af bwilfa den fift nännda ingalunda är den minft mäls fionelferifa och för hwarje fjelfftändigt finne dyrbara. Och härmed, älffave i Herranom, har jag uttalat hbwad fom för denna gång låg mig företrädeåwis på bjertat. Skänten mig edra förböner inför nådathbronen ; får