Aftonbladet – 2 december 1867, sida 3

Fit ntmätningsärendes behandling af ett landshöfdingeembete. Det nu rådande misstroendet och den växande osäkerheteh i offärer torde till stor del böra sökas i de brister, gom vidlåda vår kreditlegstiftning och vårt utmätningsväsende. Att utfå en klar och ostridig fordran hos en tredskande gäldenär, för at: icke tala om alla de fordringar, som grunda sig på icke accepterade räkningar, är förenadt med så många omvägar, så lång tidsutdrögt och ovisshet, att en affärsman för de utbetalnivgar ban sjelf har, knappast vägar beräkna tillgångar, som på laglig väg måste utkräfvas. Att utsöka löpande skuldförbindelser med eller utan psnt eller borgen, i synnerhet i landsorter, fordrar månader, ja oftast går ett helt år om, innan slutligt utslag faller, då fordringsegaren kan komma i åtojutande af sin rätt. Dessa brister i legstiftningen och de exekutiva institotionerna eamt långsamheten vid legsökningsmåls afdömande i bofrätterpa påkalla uppmärksamhet och fordra ett skyndsamt afhjelpande, derest icke den allt mer och mer kring sig gripande liknöjdbeten att betala och oredligheten i penningeffärer, sålunda understödd af tidsödande, ofta öfverflödiga lagliga procedurer, skall taga öfverhanden och i grund rubba krediten och förtroendet, sprida demoralisation omkring sig samt förvirra rättsmedvetandet. Såsom saken nu är ordnad, kan sdet tills vidare icke hjelpas, att fordringsegare i landsorten få vänta både länge och väl på de resp. landshöfdingeembetenas utslag. Man får icke begära några öfveransträngningar af nämnde embeten under en tid då lagsöknipgarnes antal tyvärr dagligen tillväxer. Hvarje lagsökningsärende går sin jemna gång i allsköns beqvämlighet, och fordringeegaren kan ingenting annat göra än beväpna sig med tålamod, om också dröjsmålet stundom medför hevs egen ekonomiska ruin. Af vana och då man vet, att åtal för försened expedition icke medför ökad skyndsamhet i ärendenas behandling, finner ban sig häri, vies att åtminstone etter månader eller ett är utfå sin klara och ostridiga fordran, såframt icke gäldenären under tiden blifvit verkligen insolvent eller vidtagit sådana mått och steg, att hans tillgångar kommit i säkerhet. Mindre vanligt torde det deremot vare, att en klar och ostridig semt genom domstols utslag fastställd fordran, för hvars gäldande tillgång fionee, under sin vidare behandling hos vederbörande landshöfdingeombete blir eå intrasslad i exekutiva åtgöranden, stt fordringsegaren slutligen går miste om den honom tilldömda betalning ur befintliga tillgångar. Att så kon hända, derpå utgör nedanstående redogörelse för en till justitiekansleren nyligen ingifven skrift, hvari konsuln J. W. Smitt i Stockholm begärt åtals anställande mot landshöfdingeembetet i Westernorrlands län, ett låerde bevis. Nämnde skrift, deri klagomål föres öfver åtskilliga åtgärder vid ett utmätningsärendes behendling af nämnde andshöfdirgeembete, belyser på ett ganska ullständigt sätt utmätningsväserdets ståndpunkt hos oss samt utgör en illustration ill den vidlyftiga text, som skulle kunna sammensekrifvas om de obehsg och trakasserier, för hvilka en fordringsegare kan bli isatt, och de vidtutseende rättegångar, som sunna blifva en följd af de penningförsträckvingar hen lemnat, hvarjemte den visar till vilken oväntad utgåvg hans bemödenden ut på laglig väg utfå sin fätt kunna leda. Raskbeten att göra ekulder och trögheten utt betala synes vera i ständigt stigande,