Aftonbladet – 2 december 1867, sida 2

tDet betyder ingentingX, svarade öfver. sten. Hen fortsatte sitt arbete och slet sönder de bref som han nyss hade genomögnat, Då detta var gjordt, förseglade han en stor pecke, som han adresserade till sib notarie, skref tre bref, som han befallde sin kammartjenare att genast aflemna, och riktade åter sina blickar på Alice. Ett af brefven var till Andr Forlie, åt hvilken bar anförtrodde sin dotter med begäran att hen skulle föra henne till ett hus; hvars adress han uppgaf. De båda andra brefven voro till två officerare, dem han bad möta sig klockan 2 vid Maillot-porten. Medan han skref, bläddrade hans dotter i boken, som hon hade uppslagen i sitt knä; hon satt i full dager, skuggan afhennes ögonhår föll på hennes kinder, hon gnolade halfhögt och markerade takten med tåspetsen. Nu lyfte bon upp hufvudet, märkte att fadren såg på henne, och log emot honom. Det är mycket vackert4, sade hon. Du är således belåten 25 cMycket belåten. Plötsligt kastade hon boken långt ifrån sig med denne häftighet, som är naturlig för hennes ålder, och förklarade: Nu vill jag gå.4 sGå då, mist barn, svarade fadren, som icke vågade ropa henne tillbaka. Tionde kapitlet. Det är nämndt att Christine hade gått ut; i dagningen hade hon lemnat hotellet, med en kappa kastad öfver axlarna och eu slöja för ansigtet. Hon hade icke sofvit om nat ten; hennes beslut var fattadt. I svailetaf d2 känslor, som upprörde henne, var det en hon erfor tydligast: ett djupt och kallt hat mot Guillaume. Hon var besegrad, och det förlät hon honom icke. Tankar på att resa exomflögo hennes! hufvud; hön ver färdig Öl hvad söm helst,