Aftonbladet – 2 december 1867, sida 2

CLemnpa mig4, sade grefven, och hvad da än må få höra, så kom inte in.4 Han tillslöt dörren och vred om nyckeln. Hon! Christine! hviskade han. Han ville närma sig till den slocknande brasan i kaminen, men krafterna sveko honom plötsligt och han föll tungt ned på mattan. Då han återkom till sig sjelf smög sig en blek dager in genom de nedfällda fönstergardinerna, Känslan af den hemska verkligheten grep honom, liksom en jerntång griper om en sårad lem. Han reste sig upp och i det omgifvande halidunklet upptäckte han vid sina fötter det brefpsket, som han hade ryckt ur Christines händer. I detta ögonblick erinrade han sig alltsammans. Ah, du usla qvinna! mumlade han, från hvilken höjd har du inte störtat mig!4 Han drog upp gardinen och öppnade fönstret. En frisk luftström inträngde i rummet och vederqvickte honom. Han inandades den i fulla drag. Några töckenflikar hängde ännu qvaride höga Tuaileries-träden ch beslöjade till hälften deras mörka silbouetter. Himlen, rymden, det stora palat: set, hvars gråa massa han dunkelt urskilde, allt bade samma mörka och dystra färgton. Han såg vegnar passera och hörde dem rossla mot stenläggningen. Hans blickar stannade på den plats, der ban under patten hade sett herr de Sarelays kup6. En timme hade afgjort öfver hans lif; det mäste nu börjas på nytt. Alla dess flydda dagar återkommo för hans miune, och han följde dem tillbaka ända till breschen i Consiantine. Hvilken eld, hvilken hänförelse, hvilken lefnadslust i det ögonblicket! Lyckliga de, som der fonno döden! En djup nedslagenhet öfverväldigade honom. Han ryckte upp sig med en krafig viljeensträngning. Nu till arbetet!4 sade han. Medan han utbredde på ett bord en mängd papper, som han hade tagit fram ur en byrå, väcktes hans uppmärkeamhet af en lätt knäckning på dörreo.