Aftonbladet – 2 december 1867, sida 2

ig, mycket väl vet, Satt det aldrig skallj li någonting af med ett afträdande afsles-l. igek mark till Danmark, utan att tvärtom lordslesvig och dertill Jutland skola gå en nar germanisering till mötes, om regerinen anlägger en handelsoch krigshamn vid omön, Man ser, att vi från början fullomligt riktigt genomskådat meningen med ela oväsendet. Om sjelfva förslaget tala i här alls icke, utan om dess synliga grusdal. Preussen skall förbålla danskarne Romn, som ligger helt nära jutska gränsen och ordom till hälften tillhörde Jutland, oaktadt nvånarne äro danskar och man för man ia röstat för Danmark. Under hvilken uppänkbar förevändning? Om preussiska reseringen sjelf icke vill utlemna Romön, å vore det ju vida enklare att förkla:a, utt hon alldeles ingenting vill lemna ifrån ig. Och det finns i Tyskland tillräckligt ned personer, som redan kasta ett begärigt öga på hela Jutland och efter våra fjolirs-segrar icke drömma om någonting minIre än det tyska områdets utvidgning på jess svagare grannars bekostnad. Den ene sastar sin blick på Holland och dess kolonier, hvilka skulle afbjelpa ett lävge kändt oeho; den andra på dettyska Schweiz och örsmår icke en gång Belgien, trots den rämmande nat:onaliteten. Den preussiska egeringen är främmande för sådana lystnader; men hon befrämjar dem medelbart, å länge hon icke återlemnat den danska delen af Slesvig till Danmwark, som nu bar dubbelt anspråk derpå: enligt nationalitetsrätten och statsfördragens rätt. Hvad oss beträffar, så har ingen lifligare än vi suckat efter skapandet at ett enigt, mäktigt Tyskland; men vi önska använda denna makt endast för att skydda vårt tyska fädernesiand, icke för att frånröfva främmande folk hvad dem tillbörer och sålunda bemfalla ät denna blinda eröfringslusta, som vi icke kunnat nog strängt fördöma hos andra folk, synnerligen hos fransmännen. Det smärtade oss derföre när redan det första segerrika krig, som Tyskland, eller rättare Preussen och Österrike, med gemensamma krafter förde, missbrukades till en eröfring. Det var, på föranstaltande af Österrike, som gerna ville bereda Preussen ett litet nordiskt Venetien, som genom freden i Wien den 30 Oktober 1864 man fråntog det besegrade Danmark icke blott Holstein och Lauenburg utan hela det af ålder danska hertigdömet Slesvig. Med rätta inlade jordens båda mest civiliserade nationer, den engelska och den franska, så att säga i hela den sedliga mensklighetens namn, högtidlig reservation mot en sådan landplundring. Ty om icke detta skall kallas eröfring, så förstå vi icke hvad som hädanefter skall betecknas med denna med rätta afekydda benämning. Om någon tysk arfsrätt till Slesvig kan icke vara tal; Augustenburgarens 8. k. solklara arfsrätt? till Slesvig intill Kongeån var blott ett foster af parti andan, ett djerft påfund, som nu, sedan det användts för afsedt ändamål, blifvit kastadt i skräpvrån. Denna förmenta arfsrätt erkännes hvarken af Preussen eller någon annan makt och kan endast få plats i Dunlops History of popular fiction. På grund af den historiska rätten kunde vi på sin hjd göra anspråk på Holstein, under det Lauenburg och Slesvig vid Fredrik VII:s död 1863 inför Gud och: rättvisan voro danska. Men enligt den nyare nationalitetsrätten, hvilken vi allraminst vilja underkänna, kunna vi utsträcka våra rättigheter endest till den tyska delen af Slesvig. Och denna 8lesvigs delning efter nationaliteterna är äfven den lösning af det ändlösa Slesvig Holsteinska vi:rvarret, som vi redan före 1848 års krig och sedan oupphörligen, och till och med då många tyska patrioter ansågo detta anspråk allt för djerft, rekommenderat cch försvarat såsom den enda varaktioa, såsom den bästa och fördelaktigaste för Tyskland. Till och med efter Fredrik VII:s död ville alltemellanåt tillsoch med demokratiska tidningar nöja sig endast med Holstein. Ja, till och med under de talrika folkförsamlingar, i hvilka ropet om angustenburgarens solklara arfsrätt intill Kongeån uppstämdes, var det allmänna programmet ännu det af oes uppställda. Ty då vi emot de blindt rasande folklidelserna oryggligen fasthöllo vid rätt och sanning, då vi erinrade demokraterna om den dittills af dem så högt skattade nationalitetsprincipen, så ropade man från alla sidor emot oss: mer vilja ju icke heHer vil Arfsrätten skulle blott tjena till nnderhandlingsmedel, och nordslesvigarne kunde, utropade presidenten i den största folkförsamlingen till sina tusentals ähörare, gå hvart de behagade, till Danmark eller för hin i våld! Sedan har det, som vi ansågo i och för sig såsom det för vårt fädernesland bästa och nyttigaste, öfvergått i Europas offentliga statsrätt. Slesvig skall, i öfverensstämmelse med invänarnes önskan, delas efter fationaliteterna, och ingen makt har större intresse än Preussen i att nationalitetsprincipen, på hvilken hela dess nya, ärorika politik grundades, göres gällande äfven i Slesvig.? Armen. EK. M:t har den 26 sistl. Nov. at ämnt och förordnat: vid Topografiska kåren: till kapten, löjt