Aftonbladet – 29 november 1867, sida 2

plötsligt fram, och dimman, som insvepte 088 i sin mantel, förvandlades till silfverskir. Jag tänkte för mig sjelf, att vi båda skulle återvända dit tillsammans fram på natten; jag ämnade omtala alltsammans för er, be er om förlåtelse, omfamna er. Ert mottagande isade mig; jag visste inte hvad jag skulle göra... Ni vet väl i alla fall att jag inte narras.s Guillaume stod orörlig och tyst, med blicken fortfarande häftad på henne. Christine trodde sig se ett spår af rörelse i hans ansigte. Hon gled ned till hans knän, dem hoa omslingfade wed sina armar, och tryckande emot dem sin mjuka barm, fortfor hon, med bakätlutadt hufvud, med ollt det förföriska i tårar och löjen: 4Du svarar mig inte, du tviflar ännu! Mitt fel är då mycket stort? Nåväl, straffa mig, var grym om du vill, men älska mig I4 Hon räckte sina händer upp emot honom. Förklariogar mellan oss! Ar väl det möjligt?... Har det kommit så längt att ett ord, en blick inte mera är nog? Du har ännu inte omfamnat mig... Förr, när jag begick en dåraktighet, var en kyss slutet på allt... Jag gråter och du tiger! Ar det ingenting som säger dig att detta tvifvel å era sidan ogh detta rättfärdigande å den andra förnedrar oss begge?.. Ack, en qvinna som man dödar, emedan man misstänker henne, lider mindre... Stöten träffar henne, och hon faller; hor sönderslites inte såsom jag... Hennes röst qväfdes al snyftningar. Hon drog fram näsduken ur fickan och förde den till sina ögon, Vid denna rörelse föll ett papper på mattan. Hon sträckte häftigt ut handen för att rycka det till sig, men Guillaume förekom henne, satte häftigt ned foen deröfver och bemäktigade sig det. 1