Aftonbladet – 29 november 1867, sida 2

detta, men kastade på honom en kattlik bliek då hon fortfor: Då jag tröttnat på att gå under Rivoligatans arkader, tog jag en hyrvagn... Som pi vet, har jeg en riktig afsky för att låta mina egna bästar gå ut i sådant väder... Jag årte till Champs-Elys6es... regnet upp: hörde... jag steg ur och gick... Hela tiden ensam? Jag vill dock minnas att herr de Sarclay var i ert sällskap. Ja visst... jag mötte honom under promenaden.,. Han åkte i sin kup... det började åter regnstänka,.. jag hade skickat ort min vagn... han erbjöd mig ptt stisa upp i sin. fJemte honom 24 Jag antog. Jag tillstår att jag gjorde orätt; men han umgäs ju i vårt hus, han är en af edra vänner; och en promenad, hvad kunde det varp för ondt deri?t En promenad, från hvilken ni kammer hem efter midnatt! Han gör invändningar! jag är räddad! tänkte Christine. Och hon fortfor med ännu ömmare röst: Ack, jag skall länge begråta denna obetänksamhet. Jag hade hört talas om märkvärdiga naturskädespel ati Boulognerskogen i dimman, då månen söndersliter dess bilfverslöja. Grefven föreslog att föra mig dit. Ack, min Gud, om jag hade kunnat tro att du skulle tega min dårekap så illa, skulle jag hellre dött ön gifvit vika för denna nyck! Men jag är så barnslig ibland... ni har sjelf segt mig det. Jag tänkte inte så noga på saken, uten följde ögonblickets inifvelse; min bror skänide alldeles för myeket bort mig, och efier honom ni, Guillaume... Ni vill ju rätta mig, inte sennt?... Det var en början till klarhet på himlen, l: liksom ett skimmer. Derpå glänste månen