Aftonbladet – 28 november 1867, sida 2

han utaf ett af dessa störtregn, som tyckas inlägga vrede i sin våldsamhet och nedslå modet hos både hundar, skogvaktare och ägare. Han skulle dinera på ett slott i ;rannskapet och tillbringa natten der. Unler det starkaste hällregnet tänkte han på let varma och trefliga rum, der Christine mu gick omkring med leende ansigte; han såg den inbjudande fåtöljen framför kamiren, den öppna boken på det lilla bordet vid sidan af en vas med halfutslagna blomnor, de väl tilldiagna fönstergardinerne, och han ryste då han kände vattnet, som rån trädgrenarne öfversköljde hans ansigte och hals. cOm jag ändå kunde hoppa öfver middasen !4 tänkte han. Det kunde herr de Bråvillan icke; men å snart kaffet var drucket, föregaf han en plötsligt påkommen hufvudvärk och utbad ig tillåtelse att få återvända till Paris. Man känner till er hufvudvärk: den heer Christine!4 inföll hans värd. fversten log och svarade icke, utan peade blott mot himlen, hvarifrån regnet ortfor att nedfalla i strömmar. En fjerdedels timme senare befann sig ;fversten på jernvägen. Vid ankomsten till tivoligatan, omkring klockan 10, erfor han sf kammarjungfrun att fru de Brårillan var 1itgången och att hon skulle tillbringa aftoen hos baronessan Boismånard. Guillaume klädde sig och or till madame le Boismenard. Det var ett hus dit han cke kom fyra gånger om året. Vid hans syn visade baronessen en liflig glädje. Mon skall förlåta er, om ni hädanefter ör er mindre rarX, sade hon; men hvaröre har ni inte tagit er grefvinna mcd er? Jen ena utan den ändra är inte nog. Guillaume kände sig gripen af en häftig