Aftonbladet – 28 november 1867, sida 2

sände hennes friska och doftande andedrägt på sina ar Du älskar mig då? utbrast han. Christine sjönk till hans bröst. Du frågar det, och du känner mitt hjerta slå emot ditt! Hvilka bevis fordrar du då? Säga dig då inte mina blickar, mina leenlen, mina kyssar, att jag är Christine, samma Christine som i vår kärleks första lagar, hvilken älskade dig och ville egna lig sitt lif? Du har fåcgat henne, hon är lin, och dallringen genom hela hennes vaelse borde. säga dig att hon tillhör dig!? Hon satte sig i hans knä; klädningsärmarne föllo tillbaka och blottade hennes sköna armar; tårar tillrade utför hennes sinder. Ack?, återtog hon, detta är första gånsen som någon smärta tillskyndas mig gesom dig!... Du har kunnat tro att jag äl skade dig mindre... Hvad har jag då gjort?? En lång blick, som sköt fram lik en-pil nellän hennes ögonhår, gaf eftertryck åt rågan. Hon såg i hans ögon och på hans insigte endast: spår af sällhetens högsta väl ust. Fullkomligt lugnad, lät hon sina bländvita tänder framskymta under ett sorgset eende. Om någon kom-oth sade mig att ditt jerta inte mera tillhör mig, så skulle jag nte tro honom?, fortfor hon; ingen har agt något sådant till dig; jag älskar dig, ch du tviflar! Jag skall sätta ett svart närke för denna olycksdag.? Ack nej, det är tvärtom en lyckodag, lenna dag, som låtit mig ee att du är helt ;eh bållet min! Du skulle förlåta mig, min ilskling, om du visste hvad som föregår nom mig. Om du i morgon skulle upphöra utt flska mig, önskade jag att du blefve död innu denna aftonl!?