Aftonbladet – 28 november 1867, sida 2

sig för med att fråga hvad hon gjorde ute så sent. Guillaume tog några steg på måfå, fram och tillbaka. En besynnerlig känsla af iskyla geovomträngde honom. Han blickade mekaniskt omkriog sig. Föremålen hade ett förvirradt utseende, som emellanåt kommo honom att tro att han var lekboll för en dröm. Bakom Tuileries-grindarne reste sig i halfdunklet kanstanjeträdens mörka skeletter. Vid deras fötter var töcknet färgadt af ett rödaktigt återeken. Man hörde icke längre stegen af någon gående på gatan. Emellanåt stannade han och lyssnade. -På hvad? det visste han icke sjelf. Tanken att han hade utseende af att spionera på sin hustru var honom förhatlig, och han fortfor att vandra längs med arkaderna, under hvilka hans steg gåfvo ett doft genljud. Alla dessa spridda ljus tycktes betrakta honom genom dimman. Klockan slog tolf. Det dofva ljudet af en rullande vagn närmade sig från Karuselltorget. Dess båda lanternor, oformligt förstorade af dimman, flammade i natten. Den for förbi honom; och i samma ögonblick hörde han ett friskt och klingande skratt. Hans blod började sjuda. Hon! det är hon!? hviskade han. Innan han hunnit betänka sig, sprang GuilIaume redan i samma riktning som vagnen. Han var säker om, nästan utan att ha haft tid att se efter, att det icke var samma vagn som var ställd till fru Bråvillans en-kilda begagnande. Den stannade plötsligt utanför öfverstens hus, och herr de Bråvilan var framme i samma ögonblick. En nån öppnade vagnsdörren, hoppade ned på rottoiren och räckte handen åtett fruntimner, som med ett lätt språng var ur vagnen. ?I morgon!? gade hon med upprymd röts. (Forts.)