Aftonbladet – 28 november 1867, sida 2

Hvarföre kunde bon icke vara hos en sjuk väninna? Kanske hon hade blifvit qvar. hållen till middag hos någon bekant? Sä kert hade hon ämnat sig till fru de Boismånard, men en tillfällighet hade hindrat henne derifrån. Hvad kunde han väl be. fara? visste han icke att hon älskade honom? Bah, jag är tokig!? sade han halfhögt. Emellertid hade han återvändt till Rivoligatan. Ett tjockt töcken utbredde sig öfver Paris. Gaslågorna, omgifoa af en dimmig gloria, tindrade likt stora röda stjernor dunklet, hvarur skuggor plötsligt framsrädde, hvilkas mörka silhouetter snart åter försvunno. Några vagnar ilade förbi, dragande efter sig ett släp af ljus, som nästan sgonblickligt drunknade i det gråa töcknets vågor. Det föll honom in att Christine kunde ba återvändt strax efter hans bortsång och att hon nu i nattdrägt väntade konom framför eldbrasan. Han påskyndade sin gång. Men tänk om hon ännu icke vore iterkommen? En fross-skakning genomlade honom, och hans steg blefvo ännu snabbare. Hur f-n kunde det falla mig in att gå ill fots?? tänkte han. Då han vek om hörnet till Saivt-Florentinsatan, befann han sig vid sidan afen qvinla, som, insvept i en dubbelschal, ilade ramåt med snabba steg. Han igenkände renne genast vid skenet från .en gaslåga. Det var samma kammarjungfru, som han rade talat med förut på aftonen. Hon qväfde tt utrop af öfverraskning vid hans åsyn. Är fru de Bråvillan hemkommen? fråsade han med osäker röst. Nej, herr grefve, inte ännu; men grefinnan kan omöjligen dröja länge, svarade lickan. Hon var försvunnen innan han kommit