8 BRP JA STAV UPVLIDEIGLE UTLKTW Er säkran, tog han en nyckelknippa och -vinkade åt mig att följa sig. Från hans rum gingo vi genom flera tomma rum, som han upplåste, det ena efter det andra, och då han öppnade den femte dörren, sade han: ?Hr general, jag medför här ett fruntimmersbesök till eder?. Knappt trodde jag att det var en verkj ; ; ji ; ; lighet! I samma rum, der han för fem år sedan måste lida de största kroppsliga smärtor, satt Garibaldi nu och bar med samma sublima undergifvenhet det två gånger mot l: honom begångna förräderiet. Der satt denl man, som två gånger kommit Frankrike att bäfva, som skänkt sitt fädernesland ett konungarike, der satt denna gigantiska, verldshistoriska gestalt, förrådd och fången — men ännu alltid lika väldig — i kunglig ensamhet! Från sitt öppna fönster betraktande samma utsigt öfver den herrliga viken, som så ofta uppmuntrade honom under hans lidandes tid, skref han på ett med papper öfverfyldt litet bord på den trettonde sidan af sin Flykt från Caprera?. Aldrig hade jag sett Garibaldi så öfverraskad som denna gång vid min så helt och hållet oförmodade ankomst. Men för himlens skull hvarifrån kommer ni och huru har ni burit er åt för att komma till mig, — utropade han glädtigt. — Ert besök är sannerligen ett godt omen för mig, här, der jag hvarje ögonblick påminnes om er synnerliga älskvärdhet under min pinotid år 1862. Nu träffas vi åter för omvexling i Varignano, hvem skulle kunnat säga oss det 27 På min fråga, hvarmed jag kunde bidraga till hans beqvämlighet, svarade ban: ?Ni är er då alltid lik, vill då alltid skämma bort mig och öfverhopa mig med välgerningar, men denna gången tackar jag; vi hafva allt i öfverflöd och lefva till och med ett epikureiskt lif. Jag gör intet annat än äter, dricker och sofver; på dagarne fördrifver jag tiden med att läsa och skrifva och är, såsom ni här ser, sysselsatt med att skrifva min Flykt från Caprera?. Garibaldi tycktes vara tio år pneres han såg mycket mera välmående, kraftig och lefnadsfrisk ut, än i sistl. September månad i Genåve. Sådan natur! Ju omildare ödets skovingslösa hand gripit honom, desto sublimare höjer han sig äfven öfver det hårdaste öde! Högst glad öfver att finna Garibaldi vid så godt lynne, bad jag honom gifva mig en, om ock blott flyktig, id om hans senaste, på så många olika sätt omtalade odysså, Jag trodde mig höra en episod ur hans: ungdoms äfventyrliga lif i Sydamerika, då han berättade mig följande: Det var den 14 Oktober kl. 10 på aftoner, som jag företog min sista flykt från Caprera. Ni påminner er kanske en chiatto1) som l min son Menotti 1862 köpte i Pisa. Den hade en läcka och låg sedan någon tid tillbaka fylld med vatten och i ett så uselt! skick vid min lilla Jandstigningsplats, att det icke föll någon af mina väktare in att den kunde tjena mig till flykt. Men för mig var den tillräcklig för att endast föra mig öfver det sund, som skiljer Caprera fråa ön Mardalena. På denna farkost uppnådde jag La punta della Moneta2), der den för er bekanta mrs Collins upptog mig i sin villa och med älskvärdaste gästfrihet hemligen herbergerade mig till följande l afton kl. 7. Vår gemensamme vän Pietro Susini väntade på mig med sin höst hos mrs Collins, och med denna säkra ledsagare banade jag mig väg från öster till vester, tvärs öfver ön Maddalena, tills jag kom till den lilla hamnen Calla Francese. Här mottogs jag af Basso och kapten Cuneo, som höllo, en lancia med matroser i beredskap för mig. På sex timmar passerade vi medl gynnsam vind den hafsarm, som ligger mellan La Maddalena och ön BSardinien och landstego på den första bästa plats vi funno. Sedan detta var gjordt skickade vi lancian tillbaka till Maddalena och stannade ötver natten i en Conca3) som vi voro nog !yckliga att finna ej långt från en herdes vid namn Domenico nybygge. Sedan det lyckats för oss att få fatt itre lastdragare, satte vi 038 i rörelse den 16 kl. 6 på aftonen och genomströfvade, än till häst, än till fots, Gatturaberget och Terranuovas ödsliga landsträcka och befunno oss vid dagens inbrott på höjden afl Porto San Paolo. Här skulle vi träffa min svärson Capzio och den tappre unge Vigiani, som jag tyvärr sedan såg falla vid min sida i striden vid Monte Rotondo; men då vi blefvo bedragna i vår förhoppning, togo vi vår tillflykt till en herdes nybygge. Men då denne, oaktadt mitt svartfärgade hår och min förklädnad, genast igenkände mig, ansäg l: jag det för rådligt att icke dröja länge hos :; honom, och oaktadt de 15 timmarnes stra-l: paser, uppbröto vi åter för att söka uppnå den på Sardiniens östra kust belägna lilla l, köpingen Porto Prundinga. är funno vi till all lycka Canzio och ! Vigiani med det lilla fartyg, som skulle föra oss till fastlandet. Reden kl. 3 på eftermiddagen samma dag lättade vi ankar. En stark sirocco blåste, men sedan vi l1overat en stund, förde oss sår tartan San Francesco med fulla s gel ur Tovalaraviken. Den 18 kl. 12 på middagen fingo vi sigte å ön Monte Christo isundet vid Piombino. n häftig sydvestvind, som följde på siroccon, gynnade vår färd så mycket, att vi den 19 i gryningen lågo utanför Vado, en ort, som är antiqvariskt ryktbar, emedan den är uppbyggd på ruinerna af en gammal etruskisk stad. Men här måste vi invänta mörkret, innan vi vågade stiga i land. KI, 7 på aftonen beträdde vi fem, d. v. 8. Canzio, Basso, Vigiani, Maurizio och jag, fastlandets kust, som sträcker sig söderut från Vado. Sjögräset, som här växer i urtida yppighet, hindrade oss, isynnerhet under det nattliga mörkret, ganska mycket i vår fortkomst. Vi vadade omkring i flera timmar, tills det, tack vare de raska invånarnes i Vado bjelp, lyckades oss attur de af sjögräs uppfyllda träsken uppnå de gyttjiga landsvägarne i denna trakt, hvarest på ett bestämdt ställe två beroccini4) väntade på os2, medelst hvilka vi hastigt tillryggalade de 18 miglier, som skilde oss från Livorno. I Livorno begaf jag mig genast till min vän Bgarellinos boning, der vi visserligen andast träffade fruntimren. men hvilka her