Aftonbladet – 27 november 1867, sida 3

låter blir föremål för repres ning coca som derföre väl kan förtjena att d L på förhend offentligen diskuteras. Den sätter, såsom bekant är, statsmakterna i det brydsamma valet mellan, å ena sidan, införandet af en urdantagslogstiftning fören viss hands tering, odlingen och tillgodogörsndet af hvitI betor, och, å den endra, afståendet gå småIningom af den statsinkomst, som hittills I hemtats af sockertullen. Den insändare, åt hvilken vi här lemna ordet och som söker lådagalägga nödvändigheten att välja det befriad från fuktighet, kan transporteras förra alternativet, lemnar en utredning af frågan, som reåste vera af intresse, ebvad man gillar hans åsigter i hufvudsaken eller ej. De flesta här i landet torde nemligen hittills föga eller icke gjort sig reda för hithörande förhållanden. Utan att för egen del inlåta oss på ämnet, anmärka vi blott i förbigående, att insändarens antagande, att det premium, som tillverkningen åtnjuter så länge produkten icke drager samma beskatitnirg som det importerade sockret, skulle tillfalla hvitbetssockerfabriken, är så tillvida oriktigt, som någon del deraf väl äfven kommer dem tillg som oöla be torna. Inasändaren yttrar: Till Redaktionen af AftonSladet ! Med temlig visshet kan sntogas, att denna ömtåliga fråga skall g till föremål äfven för näst sammanträdende riksdags behandling. Bestridas ken också icke att den är af en viss betydenhet, ehvad den betraktas blott från landtbruklig eller endast från stateekonomisk ståndpunkt. Påtagligt är likvisst att om den rätt skall bedömas, så måste den betraktas från begge dessa ståndpunkter gemensamt. Erferenheten har redan fullständigt bekräftat att värt klimat alldeles icke lägger hinder i vägen för en ganska utbredd hvitbeteodling. De hvitbetor, som blifvit odlade till och med i det nordligare Sverge, hafva befunnits ega rikxare sockerbalt, än sådana som odlats i sydligare trakter. Hvitbetan är vida mindre ömtålig för böstfrosten än potateser, och har ej, såsom rofvan och kölroten, några svära och farliga fiender, fom kunna hota henne med undergång. Vidare är det konstateradt att hvitbetorpa, såvida de odlas i djup, mulirik, fullt gevomgödslad och föröfrigt väl kultiverad jord, gifva ganska rik skörd. De utgöra ea ypperlig förfrukt för vårsäd, och ega i likhet med rotfrukter i slimänhet den fördelen, att äfven kunna odlas vid mindre jordbruk, saret erbjuda en förmånlig, icke ailt för ansträngande sysselsättoing åt barn, fruntimmer och mindre arbetsföra personer. Hvitbetans affell — de frodiga bladen och roländarne utgöra ett godt foderämne, och likaledes den efter hvitbetssoftens utpressping återstående messen — prosslingen? — hvilken, emedan den nästan alldeles är längre vög och lätt förvaras till successivt användande, särdeles om den beredes till surfoder. Det egentliga hindret mot ea allmännare utbredd hvitbetskultur i större skala är, att eköteeln af denna växt, från den tid då sådden börjer och till dess betorna afyttrats, teger mänga händer i anspråk, såvida en god skörd skell erhålles. Emedan hvitbetefröet ligger i kopelar, af hvilka hvarje innesluter 2 å 3 frön, och emedan vid sätt vingen 2 å 3 kopslar böra läggas i hvarje hål, så uppkomma flera plantor gemensams, af hvilka endast en får qvarstå. Detta gellringsarbete fordrar tid och mänga händer. Uppdragas plantorna i bänk och utsättas sedan på åkern, så fordras äfven dertill många händer, bvilka öfven tagas flitigt i enspråk under det rensningsarbete som vidare fordraz, emedan den bördiga jordea gifver rik näring åt ogräset, som med all omsorg måste bortskaffes. Slutligen fordres många arbetare för hvitbetorvas upptagning, afbladning och rottoppning, och forslingen till den fabrik, der de skola förädleas fordrar en betydlig dragkraft. Det är af dessa sköl som vi föreställa oss att hvitbetsodlingen endast ken bli lönande om den bedrifves i de mest befolkade trakterna af vårt land och äfven der endast såvida en till priset billig arbetsstyrka kan erhållas. Vi tro således ait hvitbetsodlinen företrädesvis kan och bör bedrifvas omring de mera folkrika städerna äfvensom i de tätast bebyggda trakterna i Skåne, Östergötland och Blekinge, eller med få ord Bagdt, der en tillräcklig och billig arbetsstyrka ken erhållas. Men naturligtvis är det af lika stor vigt att dessa trakters läge föröfrigt är passande för de fabriker, der hvitbetorna skola förarbetes, emedan dessa utgöra en tung vara, som icke bär en dyrare transportkostnad. 1) Skalle man emot dessa våra åsigter anmärka, att deri ligger ett antagande det hvitbetsodlipgen icke kan blifva of särdeles betydenhet här i landet, så vilja vi erinra derom, att den ganska betydliga sockerfsbriken i Landskrona erhåller eitt behof af hvitbetor från en ingalunda vidsträckt areal, men att tillförseln underlättas genom febrikens läge i närheten af hamn och jernvägsstation. Det är således påtagligt att, likasom en tillfredsställande hvitbetsodlin; betingas af god jordmån och tillgången p arbetare för måttligt pris, så fordras äfven att den fabrik, som skall förädla hvitbetor, har ett passande läge för deras ditforsling. Då det är en känd sak, att hvitbetan, såväl som alla andra ädlare kulturväxter, icke fördrager att oftare återkomma på samma : fält — en iakttagelse, som reden lärer blifvit gjord på Säbyholm (tillbörigt Lands-. krona sockerfabriksbolag), der hvitbetorna terkommit hvart femte är — så invänder man, ait med ett åttaårigt omlopp, fordras en så ofantlig jordareal, derest inom landet skulle odlas åen tillröckliga mängden hvitbetor för produktionen af de 45 millioner. skålpund socker, som här vanligen pr år, förbrukas — att ifrågavarande areal icke kan åstadkommas. Men häri ligger ett stort misstag. Om man antager att ett tunnland jord, l. väl kultiverad, öfver hufvud taget lem-. nar 325 centner hvitbetor, och då dessal. lemna 6!a procent kristalliseradt socker (hvilket är lågt beräknadt, ty i Tyskland, beräknas 8 procent och här har erhållits 9 å 10 nrocenty). så fordras för produktio