Aftonbladet – 26 november 1867, sida 2

Man må icke tro att fra de Bråvillan ut gör ett så alldeles sällsynt undantag i dei moderna Paris eeder. I ett samhälle, så till sägandes söndersmuladt af tio revolu tioner, som gått fram deröfver likt en kross. maskin och nedbrutit alla skiljemurar, ver: kar smittan med en allt mera ytterlig och peand etyrka. Den vidgar sig liksom oljefläcken på ett tunnt tyg. Ingen skranka, ingen tradition uppreser ett hinder deremot. Den griper alltmer omkring sig, och de ystra hjeltinnörnå på maskeradbalerna och på regentskapets småsupber, hvilkas minne så många krönikor ha populariserat, skulle bli bra förvånade, om de kunde se hvilka arftagerskor; som nu träda i deras fotspår. Sedan herr de Sarclay börjat flitigt besöka grefve de Bråvillan, gjorde denne stundom besök hos herr de Sarcelay. Det hade blott behöfts en enda sak för att en liflig sympati skulle uppstått mellan de båda männen: att Christine icke hade fannits till. Deras naturer liknade hvarandra i en viss ridderlig gande, hvilken icke kade kunnat hos Rszoul förqväfvas af lifvets praktiska bestyr. Men om Guillaume då och då aflemnade sitt visitkort hos herr de Barclay, så förgick deremwot numers ej en enda vecka utan att Christine smög sig med lätta steg uppför den trappa som ledde till grefvens våning. Hon hyllade, utan att kläda den i ord, samma lära som en ryktbar qvinna i adertonde seklet, hvilken förklarade att en qvinna aldrig är verkligt hemma då hon icke är hos honom! Ohristine förslösade der långa timmar, som hennes .modehandlerska ofta beskylldes att taga i anspråk, Hon fann härnti ea onämubar njutning, desna den förbjudaa fruktens saftiga retelse, som utöfvar en så oemotståndlig rag ningskraft på vissa febersjuka och upphöt