Aftonbladet – 26 november 1867, sida 2

Vagnen vek om hörnet och försvann ui sigte. Andr6 snodde sin mustasch. Ah, det var ingenting?, svarade han jag fick bara se en lättsinnig qvinna, som inte förtjenar den lott man beredt henne.? Han böjde sig ned öfver den lilla Alice som uppgaf höga rop af glädje, och kysste henne. Ni tillåter ju??? frågade han. Nå, hvad säger du? Kan inte detta inge dig lust att gifta dig? ?Nej, tock! Det är alltför många visiter och alltför mycken snufva!? Och Andrö aflägsnade sig med hastiga och om en nervös retlighet vittoande steg. Han fruktade att han skulle.ge efter för den vilda frestelsen att fatta Guillaume i axlarne och ropa till hozom: Men så se då upp och döda denna nedriga varelse!? Åttonde kapitlet. Det ondskans frö, soni en diplomat hade upptäckt hos fru de Bråvillan, dref henne nu till de djerfvaste rg Icke nog med att hon komprometteradesig, hon satte äfven hela sin existens på spel. De djupaste psykologiska forskningar kunna icke förklara denna lastbarhetens vilda åtrå. Det ser ut som om man till skrymteriets osunda nöjen skulle behöfva lägga cynismens krydda. För några af dessa förvillade varelser har den åtrådda sensationen icke sin rätta smak, om denna ej förhöjes af forans behag. Ja, icke blott af faran, utan af ett slags öfvermodigt trots, som eggar den på samma sätt soi vissa fö:slappade magar, för att väckas till verksamhet, behöfva den våldsamma skärpan i de kryddor, som insupit den heta zonens starkaste glöd.