Aftonbladet – 26 november 1867, sida 2

Guillaume gick förbi grefven, och då ban inträdde i kabinettet yttrade han: En täck fot och en förtjusande hand, som lofva tusen saker !? ?Och som inte ljuga!? framandades en silfverstämma, sakta som en suck, bakom gardinen. Herr de Brvillan stannade, med orörligt hufvud, liksom för att bättre uppfånga de halfqväfda tonerna i denna musikaliska röst. Jag ber er!? inföll berr de Sarclay. Jag lyder?, svarade Guillaume. I samma ögonblick som dörren till kabinettet tillslöts, undansköts gardinen och Christine framträdde, bitande sig i de rosiga läpparne. Löjet skalkades kring hennes mun. Detta är verkligen ohyggligt!? mumlade grefven och drog henne med sig in i sidorummet. Hör på?, svarade Christine, hvars fötter gledo långsamt fram på rmattans blommor, det är blott qvinnorna åom äro mänl., För ett intet sviker modet er... Se på mig, är jag blek; jag?? Och ännu mera saktande sina nonchalanta steg, fortfor hon: ?Har ni då glömt Dantons ord: Djerfhet, mera djerfhet, endast djerfhet??. Och öppnande dörren, drog hon slöjan för ansigtet och tillade: Ett kort farväl !? Jag står aom p glödande kol!? mumlade grefve Raoul.