Aftonbladet – 26 november 1867, sida 2

sade fantasier. När hon hade knaprat på läckerheter, fuktade med espanskt vin, bragi Raouls papper i oordning, vändt upp och ned på innehållet i byrålådoraa och rökt en eller ett par cigaretter, så tyckte hon Ng ha lyftat på en flik af den slöja, som döljer det tygellösa lif, till hvilket hon emellanåt kände sig dragen. Hon kände sig uthvilad och uppfriskad. Ej en skymt af förvirring, än mindre af samvetsagg. En gammal slug betjent, som tjenat hos herr de Barclay i många år och som der bade ett indrägtigare och beqvämsre lif än en byråchef i sin ministör, inträdde en dag till sin herre slldeles förskrämd. Christine, halfliggande på en kanapå, böll just på att behogsjukt profva de olika hårklädslarne i en orientalisk kostym, som hon hade upptäckt under det hon genormletade alla vinklar och vrår. Herr grefve?, sade betjenten andfådd, Hå de de Brvillen följer mig i hack och äl. Nå, låt honom komma in?, inföll Christine, som bade ryekt till sig en burnaus från en fåtölj och kastat öfver sina axlar. Hvad tänker ni på?? utbrast Raoul. DYpperligt!... alla burnusar likoa hvarann. Herr de Bråvillan brukar för öfrigt inte inspektera mina sjalar och klädningar; om jag vänder mig bort, skall han således inte känna igen mig.? Betjenten stod orörlig qvar vid dörren; men hörde dörren till sidorummet öppnas. Men detia är ju rentaf vanvett !P återtog herr de BSerclay och sökte draga fru Bievillan med sig 1 i ett toilettrum. Hon frigjorde sig från honom, upplyfie till hälften en nedfälld fönstergardin cch gader Nå, här då! Det lyster mig att se huru