jmit i fråga att lemna en för flertale Ibehöflig framställning af målskjutnings Jinstraktionen, att hr öfversten eller öj verstlöjtnanten anmodar löjnant X, son I nyligen genomgått skjutskolan, att verk Iställa denna framställning. Vore det fö mycket begärdt om hr öfversten eller h öfverstlöjtnanten sjelf visade sina underly I dande att han försvarligen tillegnat sig inne hållet af ifrågavarande instruktion? Deno senare står väl ej öfver menskligt förstånd Då en yngre officer fått tillfälle att genom gå en skjutskola har det väl ej skett fö att han skall undervisa sina högt stående förmän, utan derför att någon må vara at tillgå vid underofficerares och korporaler undervisning, under det öfverste eller majo: i samma sak undervisa officerarne. I hvil ket militärämne som helst bör en förmar kunna lemna underlydande förklaringar och u plysningar. De äro eljest icke på sir plats. Nästan inom alla andra banor i vår land fordras för högre befordran högre kunskaper, större ådagalagd duglighet; om så dant på andra håll visar sig godt, hvarför skulle det ej på den militära banan ådagalägga samma egenskap? Om af 2:ne personer, lika utrustade Kd naturen, den ene utvecklar genom studier och kunskaper sina naturanlag mer än den andre, månne ej då den förre med större skicklighet än den senare bekläder och sköter den plats, för hvilken han företrädesvis bildat sig? Vore ej så, hvartill tjenade då vetenskap? Krigaren har äfven sin vetenskap, icke mindre invecklad, icke mindre till omfattning än mången annan; för högre platser inom armån bör derföre högre insigter i krigsvetenskapen vara ett oeftergifligt vilkor. Ingen förundre si; att högre militärbildning försummas, 8 länge man i ro, avancerar densamma förutan: Vi förneka ingalunda att vi hafva högt bildade, högst insigtsfulla generaler, regementschefer och majorer, men detta bevisar ej att vi kunna säga detsamma om alla våra generaler, regementschefer och majorer eller att alla af dem ens veta hvad de borde veta. Det är oss ingalunda obekant, att krigaren i första rummet bör ega praktisk duglighet — den förutan är hans teori af föga värde; derför må under krig, då denna förmåga eger tillfälle att i verkligheten framträda och göra sig gällande, den praktiska dugligheten befordras, äfven om den ej hunnit att förvärfva sig önskliga kunskaper. Naturens söndagsbarn lefva fort — de blifva snart färdiga — snillets slagruta, den de föra med sig öfverallt, vägleder dem lätt, till och med i vetenskapens djupaste schakter — de hafva, att vi så må säga, teorien in nuce, och det fattas dem endast tillfälle på lämplig plats göra sina gåfvor fruktbringande. Om i sådana fall undanteg från den regel vi söka uppställa, måste göras, så bevisar ej detta att sjelfva regeln är förkastlig. Vi medgifva undantag för redan pröfvad dugighet och förmåga, men den, som ej visat sig ega hvarken den ena eller den andra, jen har ej rätt att åberopa sig på eller njuta ig tillgodo detta vårt medgifna undantag. det krig, som nyligen utkämpats emellan Preussen och Österrike, erkänna män af facset, alt Preussen för sina segrar står i större acksamhet till den höga militärbildning det retat förskaffa sitt armebefäl ön till det beorisade tändnålsgeväret, huru stor än dess nverkan på krigets utgång må hafva varit. indast den omständigheten, att Preussen rade ett tändnålsgevär, haf det att tacka ntelligensen och bildningen hos befälet, om uttänkt och egt insigt att tillegna lanlet en epokgörande uppfinning. Inom italienska armån har man föreslagit tt prof på högre kunskaper afläggas innan najorsbelordran erhålles. Det lider intet vifvel att detta förslag gårigenom, och det ider icke heller tvifvel att den tenke vi är uttala skall, förr eller senare, sättas verket inom vårt eget kära fädernesland ; nen en brist, en olycka qvarstår för land ch folk, så länge man ej såsom oeftergifligt ilkor fordrar högre militärbildning för våra ögre militärplatser. Ingen skulle låsa härpå tom odågan och medelmåttan, på hvilka pga kunskaper bita, och hvilka derföre, tänk hvilken förlust för landet!) måste stanna er de minst skada. Dugligheten skulle ngalunda klaga öfver om staten fordrade tt den prydde sig med vetande, men insränktheten och inbilskheten, som varit ana att ända in i senaste tider lefva af nåden?, skola måhända klaga att man taer dem brödet ur munnen. Denna klagan 1å gerna ohörd förklinga i rymden, säsom rången annan oberättigad suck efter framångar, som så ofta stiger ur odugiighetens eklämda bröst. Landets framtid kräfver, tt endast verkliga förmågor ställas på framtående platser och att dessa förmågor icke . ataga dem förr, än de inhemtst de kun-l: kaper, som oundgängligen erfordras för latsen. Kunskaper misspryda ingen — den om kan tillegna sig sådana, erkänner det jelf villigt och skyr ingalunda den dermed jrenade mödan; endast lättjan och den, å hvars slöhet ingenting biter, söka att örringa deras värde och att bringa dem il risskredit. Vi lägga landets representation på hjertat, tt vid blifvande riksdag, då rikets försvarsäsende kommer till behandling, icke alleast se till, att landet eger armar i farans und, uten äfven drar försorg om, att dessa rmar komma under ledniog af kunskaper ch intelligens — att om de skola offras, ffren måste verkställas men insigt ock kloket och icke suddas af okunnighetens eller duglighetens fåvitska experimenter och förända anordningar. Det är ingalunda obekant, att främmande fficerare, som egt tillfälle att följa ledninen och användningen af våra trupper vid orlägren, yttrat: ?Svenska armens befäl r dugligt till och med kaptensgrad.? För dningen af bataljonerna m, m. skulle ingteraa visat sig underlägsna. Må man egna sig dessa insigter, men ingalunda änta att de skola komma af sig sjelfva, ler lita på, att de skola infinna sig i och ed befordran till majorsepåletten. Man fver sig ej till insigter i sitt kall; de måe förvärfvas, och endast i den mån man sar sig ega sådana förtjenar man erhålla ögre verkningskrets, ansvarsfullare uppdrag. ——