I biskopen ånnerstedt 9 roster. Några ord om befordran inom armån t) Under dagar då regering och folk vänd flesina tankar kring bästa sättet att ordna vår lands försvar, borde det icke vara ur väger Jatt kasta en blick på dem, i hvilkas hände landeis stridskrafter en gång komma att ö verlemnas. Sverges folk tyckes vara villig till stora uppoffringar, men i samma mär det förklarar sig redo att i djupa leder offre lif och blod på fäderneslandets altare, i samma mån eger det rätt att fordra sam vara förvissadt om att dessa offer icke onö d et förspillas af okunnigheten eller odug rI ligheten. För officerares bildning är visser : ligen under senaste fyrtio år något gjordt I men för närvarande står dock denna bildning icke så högt, stt ej nationen har rätt att begära, det den än videre måtte Ihöjas. Den bildning, som nu i allmänhet I finnes inom armån, må vara tillräcklig för kompaniofficersgrad, men för befordran till .I majorsgrad och derutöfver anse vi djupare militära kunskaper oundgängligen behöfliga. I Som nu förhållandet är, kan man anse kunskaperna lika hos alla våra officerare, hvilka icke genomgått högre militärläroverk. Hvad berättigar då den ene till befordran framför den andre? — Vi känna specielt ett fall, der en fåfäng, godmodig chef öppet förklaIrade, att det klingande namnet var egentliga skälet hvarföre han till major föreslog en viss person, och detta, ehuru han bland dem, som till förelaget kunde komma ifråga, bade att tillgå verkliga förmågor. Denn endast för namnet framdregne, är nu til det yttre en mycket ståtlig, men till det inre en mycket terflig regementschef. Då sådana personligheter befordras till armåns högre platser, hemställa vi, om andan, om stämningen inom ermåvs befäl ens kan vara eller blifva god? Orättvisa bestraffar sig förr eller senare sjelf; det sorgliga i den sanningen är, att fäderneslandet i första rummet drabbas af detta straff. Den dugligaste subordinerar gerna under ett högre kunskapsförråd, emedan detta eger rättighet att ställas på en högre plats, men der kunskaperna inskränka sig till en med koapp nöd genomgången kursexamen, der må man ej undra, om den, som känner och tydligen ser sig af naturen rikare utrustad, skulle finna gallan rusa åt bjertat, vid tanken på att odågen gått honom förbi, vid tanken på, att man dömt honom att lyda den, hvilken en högre makt redan i födseln dömde att vara den förres tjenare. En långvarig fred alstrar visserligen förhållanden, som en gång för kriget icke blifva de nyttigaste; men man må i tid se till, att dessa förhållanden icke för land och folk blifva förderfligare än att de kunna bäras. Vi äro af själ och hjerta öfvertygade derom, att armåns högste befälhafvare icke vill befordra någon, som icke, efter hans öfvertygelse, är sin plats vuxen. Men huru mången känner han af alla de många han måste befordra? En eller annan gång göres ett verkligen godt val, men der chefers förord företrädesvis måste följas, der händer icke sällan, att valet blir, om ej det sämsta, åtminstone sådant att det väcker både grämelse och löje. Chefer gifvas, som aldrig kunna förmå sig rekommendera apnat än den djupa underdånigheten för deras egen höga, ofelbara vilja. Vi skulle kunna derpå framdraga de mest lysande färska exempel. Å andra siden må ej nekas, att chefer finnas, som verkligen rekommenderat den värdigaste, och som till och med visat sig ega den karaktersfastheten att lemna sin plats, då deras förslåg icke vunnit gehör. Vi öfvergå till egentliga ämnet. Böra ej chefer och majorer kunna sjelfve leda och med urskilning välja de öfningar, som under möiera komma i fråga? Då t. ex. en regnvädersdag, snöyra eller, Bågom i år på många ställen, på mötesplatsen qvarliggande snö göra den så högt älskade, ingen tankeansträngning fordrande gevärsexercisen omöjlig eller lägga hinder i vägen för öfningar med stångbataljon, böra icke då chefer och mejorer kunna hitta på något för sina officerare instruktivare än att sjelfve, under nog kvagglig innanläsning, högt föreläsa den såkallade prinsens promemoria, 1:a kopitlet af krigsartiklarne, som inprentar den oeftergifliga ogemena vördnaden ör förmän äfven om de skulle sakna inre förmåga att uppehålla värdigheten af sin höga ställning, — eller då detta kända litteraturförråd blifvit uttömdt, stanna vid en simpel examen i exercisreglementet, under hvilken maktfullkomligheten, egensinnigheten, elakheten och råheten icke rygga tillbaks för att som skolpojkar behandla äldre officerare — fordna förmän — hvilkas lott det fordom varit att inplugga exercis i äsnor, som, mirable dietu, förvandlats till ?högdjur?. Om våra ord här blifvit skarare än vi sjelfva skulle önskat, så må det ända oss till ursäkt, att vi ej känna en nog hård bestraffoing för moralisk uselhet. Efter vårt förmenende borde hvarje förman vara så vuxen sin plats, att ban när som helst för sina underlydande kunde i militära ämnen muntligen hälla föredrag, som med nöje kunde åhöras. Om, då naturbinder göra de praktiska öfoingarne omöjliga, föredrag hölles i krigshistoria, i positioners anfall och försvar, i bevakning, i ledning och handhefvande af trupp, i alla de brancher, hvari krigstjensten sönderfaller, späckade med underrättelser från det verkliga kriget, skulle man åtminstone göra ett försök att höja sig sjelf och andra, i stället för att man nu verklicen oör motsatsen. — Hvad man af andra icke EE Of —e