Aftonbladet – 25 november 1867, sida 2

— om att vela det. Han bereder mig själsskakningar, upprör mig, förtjusar mig till och med; denna strid sätter blodet i svallning och jag känner att jag lefver. Dessutom erfor jag hela fröjden af en vunnea seger, en dubbel ceger, först och främst öf. ver en karskter, för det andra öfver en qviona, Jag vill i förbigående nämna att fru dAstorga, grendesssa af Spanien och ambassadris, ännu är vacker, till och med mycket vacker. Hennes fulla högsommar kan mäta sig med hvilken vår som helst. Dertill kommer ytterligare att hon verkligen älskade honom. Jag har sett tårar i hennes ögon; den qvipliga stoltheten förslog icke att torka dem. Jag var den dagen fulikomligt lycklig under en hel timmas tid. ?Jag vet inte huru denva roman kommer att sluta. Jag bläddrar ännu uti den. Jag har berättat allt för herr de Sarelsy, samtalet gom jag råkade höre bakom löfverket i den der salongen samt min föresats att besegra honom. Har jag lyckete?? tillade jag. Han betraktade mig med en min, hvari låg både kärlek och förtrytelse. Och då han tvekade, återtog jag: ?Och den der olyckan hvarom ni talade, det der straffet, — finner ni det så förfärligt? Sirn 1? svarade han och kysste min hand. Jag tyckte mera om kyssen än om svaret. Jag har inte heller dolt för honom att en flod af förtrytelse brusade på djupet af min själ. Än hog mig då!? svarade han lugnt. ?Det ges stunder då det förefaller mig som om vi, sittande bredvid hvarandra i min boudoir, liknade två duellanter i en djup skog.? (Forts.)