Aftonbladet – 25 november 1867, sida 2

mellan kulisserna på Stora operan, der ban hade plägat tillbringa en eller ett par timmar hvarje afton, och man såg honom mera i de salonger der fru de Bråvillan visade sig. Verlden semmanparade deras namn under betydelsefulla hviskningar, som rätifärdigades af tusende tecken. För första gången i sitt lif gjorde Christine sig skyldig till oförsigtigheter. Detta var ett symptom hvaraf nägra läto fånga sig. Man trodde att hon verkligen älskade grefve Raoul. Men om hon icke njöt den djupa sällheten afen uppriktig kärlek, så smakade hon i stället triumfens fåfängliga fröjder. Herr de Barclays stolta oberoende tycktes omsider ha funnit sin mästare. Måbända var detia det enda hon önskade. Se här ett stycke ur ett bref, som hon vid den tiden skref till fru Eståve: Du minns väl den der herrn, som gjorde mig den äran att likna mig vid fabelns stinx? Han ligger nu för minga fötter, min vän. Tag icke dessa ord endast såsom en bild. Jag har bestått mig det kungliga nöjet att låta honom ligga der en hel timme, och han hade dock förut svurit att sådana knöfall numera endast förekommo i komedier, i skenet från rampen. Ja, jag bar honom; den mest lysande man i Paris är min slaf. Jag känner att han skulle kunna begå de största dårskaper för min skull. Och dock är han inte helt och hållet slaf; han röjer en viss förmåga af motståndskrafi, gom jag icke hor förmått kufva. Derigenom fänselar han mig vid sig, Jag är ännu icke säker på att hans tyrann blir hans älskarinna... Vifåseframdeles. Fråga mig inte om jag äleker honom. Det vet jag inte, och sanningen att säga, är jag inte heller så synnerligt angelägen