Aftonbladet – 23 november 1867, sida 2

Foligno och Maremme, rycka fram till Rom j på ätta timmars tid. Allt var färdigt ändaj; ill de fartyg, som skulle transportera trup: perna, ja ända till den proklamation, som ör Europa skulle förkunna den stora hänielsen och lugna samvetena rörande behandingen af katolicismens öfverhufvud; dagen, immen, allt var bestämdt, allt var ordnadt, vilt var med ett ord färnigt. Men just då man med telegrafen skulle gifva den afgörande signalen, kom en konirsorder från högre ort... Hvad bade händt? Det vet jag icke rätt, och om jag visste det, skulle jag icke kunna säga det. Det är nog för er att veta, att en sammansvärjning fanns. De sammansvurne höllo sina rädplägningar alla aftnar och stundom om nätterna hos en florentiosk adelsman, som pu är medlem af ministören. Grefve Menabrea uteblef aldrig, och general Revel, krigsministern, infenn sig emellanåt. Desse, naturligtvis underrättade om allt, verkade på alla möjliga och tänkbara sätt på en hög persons sinne och lyckades få sådan makt med honom, att expeditionen, såsom jag nämnde, blef kontramanderad. Nu inlemnade Ratazzi sin afskedansökning och yrkade kraftigt, att den skulle genast beviljas, emedan han på inga vilkor ville lemna den bana, han ansåg för den enda rätta för att bevara kronsns värdighet och ära så väl som ltaliens välfärd. Men de sammansvurne, som icke avsågo sig nog starka ensamt genom sitt eget inflytande, bade äfven satt eft annat i rörelse, hvilket dittills icke tyckts på något sätt vara fiendtligt mot de nationella planernas utförande, Det är öfverflödigt stt säga, att detta inBytande var kejsar Napoleons.?