lagparagrafer i dess helhet och således mången gång äfven i delar, hvilka alls icke på diskussionsfrågan kunnat inverka. Om våra difinitioner på rättsmedlen qvarstada utmätning, bysättning och konkurs äro än si gamla?, torde de endast derföre icke vara förkastliga, och detta så mycket mindre, som derag riktighet icke med ett enda ord blifvit motsagd. Och den vidare utläggningen af en bland dere synes oss alldeles obehöflig och betydelselös. Granskas allt hvad vår motståndare i sak anfört till stöd för sin uttalade åsigt, så måste det, — vi kunna omöjligen föreställa oss annat, — finnas reducera sig till bevis, och dertill ett ganska fullständigt bevis för hans sats, nemligen den, att icke några uttryckliga stadgandem förekomma, huruvida en fordringsegare kan flera gånger försätta en gäldenär i konkurs för en och samma fordran. Derigenom, att innehafvare af en fordran bevakat den i gäldenärens konkurs, kan han icke hafva upphört att vara fordringsegare för oguldna beloppet och då lag icke stadgar något särskildt om en sådan fordringsegares rätt uti nu ifrågavande hänseende, måste den ovilkorligen vara alldeles lika med hvarje annan fordringsegares. o Och icke kan väl ens vår värde motståndare på allvar vilja påstå, att det åberopade undantagsstadgandet i 33 af nu gällande konkurslag, att borgenär, som ikonkurs bevakat fordran, icke kan å gäldenären erhålla bysättning? med mindre han visar skälig anledning, det gäldenären undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit, är tillämpligt jemväl i fråga om konkurs?. Och om ock ett sådant påstående kunde vågas, så innehölle ju då stadgandet tydligen, att äfven en sådan borgenär kunde erhålla konkurs, nemligen så snart han visade skälig anledning, att gäldenären undandolde någon efter den förra konkursen förvärfvad tillgång och således blefve åtminstone för slik händelse svaret ovilkorligen jakande på frågan, som framställts och af vår motståndare sjelf bevarats så allmänt, att han måste hafva föreställt sig, att icke i något enda fall konkurs skulle kunna ånyo påkallas af sådan borgenär, som frågan afser. En i berörde syftning försökt extensiv tolkning af nyss åberopade lagrum vorejock i tillämpningen af föga vigt, emedan det icke kan lida något tvifvel, att konkurs ånyo sökes endast af bevislig anledning att nya tillgångar efter den förra konkursen tillfallit gäldenären. Och vid aktgifvande härpå torde slutligen förfalla all verkan af vår motståndares, i egen föreställning, så slående inkast mot vårt påstående, att en genom konkursdom fastställd, men ogulden fordran icke i något enda hänseende kan ega sämre rätt än annan. Om exempel skola kunna belysa, måste de ock passa in på frågan. Vårt omdöme om vår motståndares exempel är både till uppställning och innehåll sä riktigt, att han torde komma att stå alldeles ensam om sitt försök att förtyda våra ord och vår mening. Det tarfvas icke att härutinvan visa honom till. rätta. Och hvad vårt eget exempel angår, så är syftningen på en orättrådig gäldenär, såsom motstycke till den rättsinmge, tillfyllest uttryckt, så att det icke lärer kunna förefalla någon annan, än vår motståndare, svårfattligt eller olämpligt att jemväl kriminallagen blifvit berörd. Och må nu vår välde motståndare, liksom de, hvilka vilja och kunna skilja oss emellan både hvad omdöme och framställningssätt angår, rätt afgöra, huruvida vi å vår sida yttrat oss i sak eller icke, — huruvida diskussionen varit ändadamålslös eller icke, — och huruvida det varit vi, som fört den in på personlighets området. Vi tro oss icke hafva begått misstag, gjort obefogade antaganden? eller brustit i bevisningsgrunder, och för vår del anse vi att grannlagenhetsskäl icke kunna föråldras?, liksom vi förmena all rätt saknas till vår motståndares antagande, att, i någon vigtigare, under domstols röfning dragex rättsfråga, allmänhetens intresse kan hinna nedsjunka till nollpunkten? derest före den offentliga dickussionens öppnande skulle afbidas om icke under vomstolarnes sorgfälliga ompröfvanden kunde blifva afgifna mogna och gällande domskäl, som långt wättre tillfridsställa det allmänna rättsmedvetandet, än förment vetenskapliga spetsfundigheter och besinningslösa hugskott. V. L-n.