Qnsändt.) Lagskipningsfråga. Kan en borgenär ånyo försätta en gäldenär i konkurs på grund af en fordran som blifvit i gäldenärens föregående konkurs bevakad ? (Fortsättning från de i n:r 257, 244 och 267 al Aftonbladet insända uppsatser.) För lagskipningens skall torde det visserligen alls icke vara af nöden att diskussionen fortsättes. Ty icke Järer någon enda domare kunna taga vilse om rätta svaret på frågan, sådan densamma blifvit framställd, eller tveka att afgifva det i öfverensstämmelse med vår åsigt. Och endast för bemötande af vår motståndares mot oss personligen riktade invektiver, hvilka långt ifrån tillhöra den diskussion i sak, hvaraf han sjelf så mycket berömmer sig, anse icke vi tillständigt att hos en aktad tidning påkalla ett inrymmande i dess spalter. Men för dem, mo: hvilka lag uti ifrågavarande hänseende kan komma att tillämpas och hvilka möjligen taga intryck af vår motståndares sjelfkloka uttalanden antingen af brist på egen förmåga att urskilja deras rätta halt eller ock derför att desamma anses stämma väl öfverens med den egna fördeJen, torde det ej sakna allt intresse att en, om än löslig framställning göres af den motsatta åsigten, hvars vigt för dem bör vara en giltig anledning att ej lemna den utan allt afseende, fastän den kan vara misshaglig. Att det allmänna rättsbegreppet hålles friskt och lifligt samt intryck af sjukdomsfenomener, så vidt ske kan, häfvas, måste vara önskvärdt såväl i allmänhet, som ock isynnerhet då det gäller en uti rättstillståndet så djupt ingripande fråga, som denna. Här är det just, som den offentliga diskussionen i frågans allmännelighet, utan impuls af något enstaka mål, bör väckas till lif och kan utöfva ett välgörande inflytande. Och det är endast ur dessa synpunkter betraktad, som vi i frågan, derföre att vi redan en gång begärt och erhällit ordet, nu anse oss pligtige att jemväl företaga en kort granskning af hvad vår mot: ståndare, till förment förringande af vår framställnings inflytelse, funnit för godt andraga. Vi anse fortfarande, att förr gällande stadgandet i 3 16 kap. handelsbalken, om gäldenärs skyldighet att aftjena sin skuld med arbete eller sitta i häkte, icke fallit inom kriminallagstiftningens område. Tillämpningen af berörde påföljd var uteslutande beroende deraf, huruvida borgenärerna ej annorledes sig nöja läto. På gälden skulle göras afräkning med visst belopp för hvarje dag arbetet eller häktet fortfore. Det var således en, så att säga, betalning med kroppen till den enskilda borgenär, som på sådan betalning ville göra anspråk. Domstolen hade icke att döma till något fortfarande dermed på viss tid, utan det upphörde i samma ögonblick borgenären sådant medgaf. Och vi tro alltså denna påföljd hafva varit af fullkomligt civil natur. — Att fråga om straff för vårdslös gäldenär numera hörer till strafflagen, kunna vi omöjligen anses hafva betviflat. På de tre första orden i 2 af nyssåberopade kap. och balk: gitter gäldenär visa?, — likasom på såväl då, som nu gällande bevisningslära — stödjer sig vär åsigt, att det älåg gäldenären ådagalägga olycksfall, då han ville göra anspråk på den befrielse från gäld, hvilken honom enligt samma lagrum kunde tillgodokomma. Och med afseende på det oskiljaktiga sammanhanget emellan de begge 2 och 3 och då den senare, efter vår uppfattning, icke innehållit något kriminelt stadgande, torde det ej heller vara vågadt anse den gäldenär, som icke kunnat vinna berörde befrielse enligt 2 , hatva varit betalningsansvarig enligt 3 jemväl uti anförde hänseenden, — hvilket i allt fall ligger helt och håilet utanför omfånget för nu förevarande undersökning. Måhända kunde det hafva varit upplysande, såvida blifvit framlagd den erfarenhet om 1734 års lags tillimpning i afseende å gäldenärs fortfarande betalningsansvarighet, som hos vår motståndare skall hafva funnits i förråd, men då han icke velat dela med sig deraf, så torde densamma ej heller hafva bort åberopas, lika litet som dess betydelse kan bedömas. För dem, som icke ega eller icke sjelfva lätt kunna förskaffa sig kännedom om lagens innehåll angående begreppen betalningsrätt och betalningsmedel, torde vår framstälving i allt fall varit gagnlös, hvarför vårt klandrade Pantagande om sådan kännedom hos de läsare, vi afsett, lärer varit fullt berättigadt och vida att föredraga framfös ett ordagrant anförande af mång