Aftonbladet – 22 november 1867, sida 2

Men nu återger jag er en frihet, som jag kanske har missbruket; jag vill inte stöta mig med Gamla Castilien. Ordet träffade som en dolk. Fru de Bråvillan hade knappast rört läpparne; ljudet var icke starkare än en suck och likväl nådde det med en skärande ton öronen på denna främmande dam, som syntes så stolt öfver sitt rika och glänsande här. En purpur, starkare än törnrosens hvilken hon bar, lade sig som en sky öfver hennes ansigte och hals. Raouls blick föll i detta ögonblick på henne, och för första gången tyckte han sig nu märka att markieinran dÄstorgas anletsdrag, i trots af deras stolta skönhet, buro spår af en omisskännelig tröt het. Under det grefvinnan de Bråvillan passerade genom salongen, mötte hon en medlem af diplomatiska kären, som nyss hade med lysande framgång utfört en mission i den aflägsna orienten, hans namn egde en viss klang. I ögonblicket befann han sig vid hennes sida, ditkallad och qvarhållen genom en fint, hvars hemliga konst endast kunde anas af en i sällskapslifvets alla komedier djupt invigd betraktare. Grefve Raoul, som följde henne med blicken, log för sig sjelf och mumlade: En gudomlighet, som vill sänka sig ned till oss andra dödliga. Och lik en man som fattat sitt beslut efter mogen öfverläggning, tillade ban: Man skulle väl möjligen kunna hjelpa henne dermed, om hon nödvändigt vill. I Och dermed gick han att uppsöka den j: vackra spanskan. Sjunde hapitlet. ( L Fru de Bråvillao och herr de Sarclay: sammanträffade nu oftare, ehuru slumpen l! allena tycktes tillställa deras möten, Två!l