Skeppet blef nu hufvudsaken. Efter några dagar talade ingen om Afrikanskan, men alla om skeppet. De meet fabulösa saker berättades. Somliga påstodo att man tagit ett gammalt linieskepp från Carlskrona och satt upp på scenen. Andra trodde sig veta att man hade ett naturligt haf och att teatersalongen hvarje qväll erbjöd samma scener som en ångbåtssalong när den är fylld af sjösjuka passagerare. Man ryste och blef nyfiken. Andtligen satt jag en afton i vår svenska operasalong och väntade med spänriog på Afrikanskans tredje akt, der det beryktade skeppet skulle uppenbara sig. Det rullade, kantrade och sjönk, med en fasaväckande naturtrohet. Sällan hade jag hört ett enhälligare jubel än det som stormade från publiken då vågorna slogo igen öfver vraet. Det var operans glanspunkt, det ögonblick hvarför man egentligen kommit hit. Selikas roll utfördes den aftonen af fru Stenhammar. Hon var, som alltid, den sannt dramatiskt-musikaliska artisten. Ingen anade då att hon skulle blifva det nästa offret. Hvem är väl orsaken till att denna nya förlust af en utmärkt sångerska drabbar vår teater? Afrikanskan, måste vi svara, ty det var ju af kärlek till Selikas parti som fru Stenhammar fordrade att få alternera med fru Michaeli, och det var afslaget på denna fordran som sårade artisten. Således ha vi ännu en gång orsak att ropa: ve öfver Afrikanskan! Detta är i korthet Afrikanskans historia tills dato, men ännu är den säkert icke slut. Kanske är det nu kronikörens tur att krossag, för det han vågat ropa ve öfver den indiska drottningen och skrifva hennes meritlista. Vill Selika vara konseqvent, så skickar hon i morgon en trupp af sina förfärliga krigare att göra processen kort med mig. Eller dömmes jag att draga hennes triumfvagn? Det vore långt värre än några yxhugg af hennes grymma undersåter. Men gånge huru som helst, icke ett ord tar jag tillbaka. Det är en skam att låta tyrannisera sig af detta tvedrägtsväsen, som sär der så högmodigt med sin svajande fjäderbuske på hufvudet. Var öfvertygad om att det svarta majestätet ännu har några mörka planer i sigte. En vacker dag skall måhända läsaren tappa tidningen i förskräckelse, då han ser följande notis: ?Fru Michaeli har i går begärt och erhållit afsked från kungliga teatern. Vår utmärkta sångerska reser med det första öfver till Loadon, för att der skaffa sig ett ifstidsengagement.? Och hvad tror ni då är orsaken till denna versättliga skada för vår lyriska scen? Jo, ngen annan än Afrikanskan. IKrngliga teaterdirektionen ville tvinga fru Michaeli tt sjunga Selikas parti tre gånger om da;en, morgon, middag och qväll. Och.då wrtisten nekade förebrådde man henne att vilja ruinera teatern. Följden blef att sån;serskan tog afsked. Men att slita från oss fru Michaeli, det rore att gripa Stockbolmarne midt i hjertat, ;ch då skulle tålamodet helt visst taga slut. itora operan stormades och förvandlades till n grushög, der sånggudinnorna finge sitta ch gråta bittra tårar öfver den svunna herrigheten. Och om någon vandrare stannade, för att råga om orsaken till denna rysliga förödele, så skulle han få till svar: Det är Afri:anskans skull. Och hjertlös vore väl vandraren då, om an icke liksom jag ropade: Ve öfver Afrianskan ! Richard. un aa te RE NNE NT