a rd an Skämt och Allvar. Har ni hört talas om Indiens afgudabelä. ten, som krossa sina tillbedjare under vagns hjulen? Ett sådant afgudabeläte är Afrikan. skan. För ett par år sedan började men här ji Stockholm att tala om Meyerbeers efterlem nade opera, som då spelades i Paris. Underbara berättelser förtäljde om den oerhörda prakt, som slösats på uppsättningen af den store maästrons arf. Den ena korrespondenten påstod, att man från Indien och Afrika förskrifvit verkliga hinduer och negrer, för att göra illusionen så mycket fullständigare; en annan skref ait Selikas teaterjuveler lemnade Golkondas verkliga skatter långt bakom sig. Så kom under: rättelsen om skeppet, som i tredje akten kantrade och förliste under åskådarnes bravorop. Allt sammanlagdt ljöd som en af österlandets fantasirika sagor. Publikens inbillning uppeldades till den grad att längtan efter den nya operan började stiga mot kokpunkten. Dagens lösen blef: Se Afrikanskan eller dö! Länge förblef kungliga teaterdirektionen kall — åtminstone till utseendet. Men snart bröt stormen löst äfven inom teaterns murar, och ropet efter den nya operan ljöd bäde sent och tida mellan kulisserna. Främst bland ifrarnes leder gick Signe Hebbe, en af publikens gunstlipgar. Hon hade redan Selikas toner i sitt bröst och hennes bild i sin själ. Med verklig afrikansk värme stred hona för sin sak, men föll sjelf det första offret. Kort derefter packade Signe Hebbe in sina triumfer och for från sina beundrande landsmän till Paris. Hvem man frågade om orsaken till denna svåra förlust, så fick man till svear: Det är Afrikanskans skull. Ve öfver Afrikanskan! ropade man i korus, men blef ännu mera nyfiken att få se odjuret. Då sammankallade teaterstyrelsen sitt stora räd, för att afgöra om Vasco di Gama pnågonsin skulle komma att segla öfver svensk scen. HSjelf var jag icke med, men jng kan lätt föreställa mig att debatten var liflig. Låt oss begära ett af kronans fartyg för att skicka efter negrer! utropade en af Selikas anhängare. De skulle frysa ihjäl häruppe i norden, iavände antagonisterna. Man kan begagna konstgjorda negrer, ifrade en anhängare. Publiken skall förkyla sig, då den från afrikansk värme kommer ut i kalla vinternatten, inföll en motståndare. Afrikanskans öde vägde på ett hår. Då hördes plötsligt en röst som sade: Men det är något att förtjena på. För ett sådant skäl måste alla betänkligheter falla och enhälligt fattades bes!ut om att operan skule sättas i gång. Samma afton Afrikanskan första gången gafs i Stockholm hade ödet fört mig på klakörernas bänk i Pariseroperans stora salong. Der gafs också Afrikanskan. och hände det er härhemma hvad som derute hände mig, så vände ni om natten hem med krossade illusioner, Ve öfver Afrikanskan! ropade jag och förbannade efgudabeläter, som genom sin verkliga uppenbarelse störtat i grus de tjueande drömmar jag gjort mig om derta vä sen, hvars rykte så hostigt spridi sig ut öfer Europa. Jeg kade väntat en opera och fann ett feerispektakel. Ryktet om Afrikanskans framgång i Stock holm nådde snart till den svenska koionien i Paris. Och der hände då hvad som händt i Stockholm innan operan kom hit. Hvar man mötte en landsman så fick man höra frögan: Har ul hört något om Afrikanskan? Afrikanskan i Paris lär vara ingenting mo: Afrikanskan i Stockholm, sade en landsmar. Ett sådant skepp som man har på svenska operan finns in:e i hela verlden! bedyrade en annan.